Göteborgsposten – 24 augusti 1864, sida 1

—.Ä -.—-wneenn— —— —ö— så gå med de anställda trycksrihetsmålen. Litteratören Munnich har för broschyren Peppar och salt blifvit dömd till 200 rdrs böter, dock uttalade juryn genom sitt svar på de tre framställda trågorna, att Männichs skritt ej var kränkande för underståthållarens heder och ej heller innefattade vrängda framställningar — det var dock till det ena eller andra af dessa alternativer man så gerna ville komma, men lyckades ej. Hvad de 200 rdrna i böter beträffar, så lära redan åtgärder vidtagits, för att genom insamlingar halla fört. skadeslös för både detta och ännu ett åtal, hvari han sannolikt blir dömd att böta lika högt belopp. Det bolag, som besörjer trafiken mellan Djurgärden och Strömparterren samt Slussen, har kommit i en högst obehaglig mellanhand, sedan våra tidningar börjat taga i tu med det och dess priser. Dagligt Allehanda har dock ej riktigt velat på agitationen, det har också väckt förundran att tidningen ej rangerat sig på disponentdirektörens sida. 1 ledsammaste positionen har bolaget kommit genom sin egen öfverdädiga enfald att företaga en haltmesyr i bestämmandet af priserna, hvilket hade till följd, att vid bryggorna samlade sig en hop små grosshandlare med lagret på fickan, hvilkas vara, polletter å 8 öre, hade en strykande afgång, så mycket förargligare, som dessa förmedlande grosshandlare atsatte sin vara straxt invid disponentdirektörens nä sa. Det var då samme man tog det besynnerliga steget att hos polisen anhålla om förbud mot dessa frihandlares uppträdande, en anhållan som här, och det just straxt efter den nya näringsförfattningens promulgerande, väckte mycken munterhet. För att öka måttet af disponentdirektörens vrede befanns det, att dessa frihandlare till största delen voro kolportörer af tidningar, således nära nog att anses såsom medbrottslingar i den förfärliga agitationen — Allehandas gossar betraktade han med en viss gard, naturligtvis. Far ni på en af dessa ångbåtar, så kan ni knappast hålla er från att draga på munnen då ni ser hur annorlunda nu mot förr det går till med uppbörden: vexelgossarne passera förbi passagerarne utbjudande polletter, men med en nekande åtbörd eller med en halft försmädlig mine visa de sina redan köpta polletter och blott någon enda, någon resande eller så, köper sig pollett. Här om dagen for jag ötver till Djurgården på en af dessa båtar, rätt mycket tolk var om bord, ingen vexelgosse fanns, utan maskinisten gjorde en lof kring båten och det var snart gjordt att försälja två eller tre polletter — alla de andra hade redan försett sig. Men det är ingen fara tör bolaget ändå, ty det bär sig förträfligt äfven med 6 öres pris, och för öfrigt kan bolaget göra sig af med vexelgossarne under tiden medan det stretar af alla krafter mot opinionen. Det tros dock, att det ej kan dröja många dagar innan bolaget ger med sig, y annars kommer det väl att bevittna den nesan att dessa frihandlare, sedan de vederbörligen ingitvit anmälan om öppnad polletthandel, slå sig ned på ångbåtarne och der örja försäljning — då bör val bolaget inse, att tiden är inne att taga steget tullt ut. Det lär ha varit en treflig auktion, den på major Stjernsvärds egendom Skansen, en mil eller så härifrån. Jag har af en närvarande hört den omtalas, men vill ej upptaga utrymmet med en beskrifning på hr Stjernsvärds krigaredater, helst Dagligt Allehanda -mot betalning mer än utförligt redogjort derför. Det må dock tilläggas, att den tappre majoren etter att ha blifvit upptörd i statbyggnaden var nära deran att svimma, att han utom andra vapen lärer varit försedd med en messingsbeslagen såkthandske, samt att den