Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

Tiden för den tillämnade rymningen nalkades, endast tjugofyra timmar återstodo. Men det blef sent. Det var på tiden för mr Carlton att aflägsna sig och för Laura att gå in, så tramt hon ville undvika att bli saknad. Mr Carlton tog den ena gången afsked efter den andra af henne och gick slutligen. Laura stod stilla, på det att hennes hjertklappning skulle hinna att lägga sig, så att hon skulle få i tankarna genomgå det ljufva hemliga mötet. Blott några timmar, och om allt gick väl, skulle hon tillhöra honom för alltid! Träden och buskarna utgjorde för henne ett säkert hägn. Det var ganska torrt der, hvarest hon stod, och hon hade låtit schalen falla från axlarne, utan att bekymra sig om hvar den föll. Men nu vände hon sig om att se efter den, och i detta ögonblick kom månan fram ur ett moln och Laura såg huru den sken mellan trädens löf Det var ljusare än det varit förut den qvällen. . Hon tog upp sin schal, och hon hade tagit den på sig, då ett rop undföll hennes läppar — och alla hennes klappande hjertas pulsar stannade. Der stod någon bland träden och såg på henne, någon, som visserligen sig ut som en menniska ehuru besynnerligt in för öfrigt. Den banade sig väg och kom närmare — nära nog för att kunna hviska och höras. — Laura Chesney, hvad har du att göra med Lewis Carlton ? Hon stod förlamad af fruktan och förfäran, stödd mo en trädstam utan att säga något; hennes händer kramad schalen och hennes ögon voro uppspärrade.