Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

LA — xion, och man skulle kunna skrifva och säga mycket och mångahanda om Moreaus fina och genialiska uppfattning af sitt ämne. Men måleriet har till uppgift skönheten och ej idcen; och det ifrågavarande ämnet tillhör mera litteraturen än måleriet. Man kan stadna länge i begrundande framför Moreaus tafla; men den afslöjar icke för en något skönt, som omedelbart tilltalar känslan. Man klagade i fjol mycket öfver att den jury, som bedömde konstverken, var alltför akademisk och derföre afvog mot de talanger som ville gå sina egna, ej af akademiska reglor utstakade vägar. I år har juryn blifvit sammansatt efter ett helt och hållet nytt reg lemente och konstnärerna sjelfva fått rättighet att utvälja ett visst antal jurymän. Det vill synas som detta haft till följd dels att ett och annat arbete fått komma med på den stora expositionen, som bort få sin plats på de refuserades afdelning, dels att vid belöninarnes utdelning en och annan fått anledning gna sig åt att han varit den eller den jurymannens elev. Emellertid torde man dock i det stora hela ej hafva skäl att påstå, det juryns sammansättning visat sig otillfredsställande. Och att målare, hvilka gå i så olika riktningar som Millet och Moreau, båda befinna sig bland de 40 medaljerade, tyckes tala för fördomsfria och frisinnade åsigter hos juryn. Men nu till de nordiska konstnärer, som på detta års pariser-exposition utställt taflor eller gravyrer! Af svenska voro der: Ch. I. Kiörboe, A. Jernberg, B. Nordenberg, A. Nordgren, D Uncker, G. Hertzberg, von Post. Af norrmän: P. N. Arbo, A. Askewold, J. J. Benneter, M. Muller. At danskar: Th. Grönlund, C. F. Sörensen, L. Frölich, D. Jakobsen, Saloman-Geskel, J. Ballin. Af finnar, A. o. Becker, E. J. Löfgren. Dessutom har hr Carleman från Stockholm på den fotografiska expositionen, och på inbjudning från fotografiska associationen i Paris utställt 9 större sotografivyer af Stockholm. Såvidt jag kunnat upptäcka äro dessa de största på expositionen, och ehuru ett par af dem torde vara tagna vid mindre gynnsam dager, gifva de ett särdeles tilltredsställande begrepp både om fotografiens ståndpunkt hemma hos oss och om de vackra vyer vår hufvudstad har att bjuda på. At svenska målare intog ovedersägligen Kiörboe första rummet för sin tafla: En bom! I ett skogsbryn ser man blixten från ett gevär, och på den öppna snöbetäckta slätten framför skogen sätta tvenne räfvar i väg allt hvad tygen hålla. Det skulle verkligen varit synd om någon af dem blifvit på platsen, och man derigenom gått miste om nöjet att bevittna detta öfvergifna, vindsnabba sauvequi-peut öfver stock och sten. Väl grupperade kunna de båda i samma blink betraktas och jemföras vid hvarandra, hvilket gör att uppmärksamheten ej splittras. Ifall de eljest reflektera öfver det attentat, som satt dem i fart, måste deras reflexioner vara ganska olika, ty den ene ,Mickel har i sina sluga drag ett uttryck helt olika den andres. Derigenom har taflan vunnit i lif och intresse. Det är emellertid ej endast genom sin ötfverlägsna talang i djurmåleriet, utan äfven genom den stämning hr Kiörboe inlagt i landskapet samt den förtrolighet med jägarens lif i mark och skog, hvilken röjer sig i hela kompositionen, som han lyckats frambringa ett verkligt mästerverk. Herr Kiörboes andra tafla, tvenne räfvar, som under lek tumla om med hvarandra i gräset, kan efter min nppfattning ej jemföras med den förstnämnda. Hr Jernberg hade i år exponerat en mindre tafla: En kärleksförklaring. Man har