Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

Hon svarade icke högt, men hon började fråga sig sjelf om man kunde lägga för mycken vigt vid en rymning från ens fars hus. Lauras samvete var ovanligt ömtåligt denna afton. Den dunstlika månans stålar föllo emellan träden på hennes ansigte, och mr Carltop såg huru allvarligt dess uttryck var. Han gissade instinktlikt hennes tankar och besvarade dem. — Tro mig, Laura, du kan lägga för mycken vigt dervid. Om en far är oresonligt despotisk, bör en dotter ha rätt att bryta sina fjettrar. Du mätte val icke vackla, Laura? Laura! du är ej i stånd att omintetgöra våra planer! du vill ej i yttersta stunden draga dig ifrån mig! Hon brast ut i tårar. — Nej, jag vill ej draga mig ifrån dig, snyftade hon. Men — jag vet ej hur det kommer sig, att jag i qväll är så rädd för allt — framför allt rädd för den okända framtiden. i Mr Carlton gjorde allt hvad han förmådde för att lugna henne. Alltför förledande kärleksargumenter, sofismer, hvilkas falskhet doldes af deras ljushet, hviskades i hennes öra. Det var den gamla historien, som spelats många gånger och skall spelas omigen många gånger; hvarest böjelsen och samvetet kämpa, måste det senare gifva vika. Det är möjligt, att hon tyckte sig ej kunna lefva utan honom. Hon lät honom göra sig lugn och nöjd. Småningom bortsmälte den ena efter den andra af hennes skrupler, och hon talade slutligen med honom om deras planer att komma undan oförmärkt och utan att förföljas.