Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

E— —Eä2 ÄU— stiskt sann, något mera än en blott fiktion, och ansågo det ej med sedligheten öfverensstämmande att låta henne komma i sällskap med de andra mamsellerna. Som man finner har i Paris på den sednare tiden sedligheten gjort stora framsteg — i skön konst. Saknade man sålunda på detta års exposition Courbet, så hade man deremot det nöjet att der återfinna Millet, som i den realististiska riktningen inom konsten går sida vid sida med den förre, men kanske framom honom i allvar och gedigenhet. Man har isynnerhet lagt dem till last, att de bemöda sig om att så erkända såsom konstföremål äfven de fulaste och otäckaste exemplar inom hvarje genre, samt att utan all idealisering så troget som möjligt kopiera naturen. De äro dock långtifrån att hafva förblifvit denna sin sats trogna, och dragas alltjemt af sin konstnärsnatur in på en bättre väg, än den de sjelfva anvisas att gå. Millet hade för denna exposition målat en herdinna med sin hjord. I mitt tycke var denna tafla en at expositionens glanspunkter och jag har hört mer än en sätta den främst at allt hvad detta års utställning hade att bjuda på. Men det vill synas som om Millet sjelf fruktat för att hafva frambragt något allttör vackert och ideelt, och derföre ansett sig böra bredvid denna tafla upphänga en realistisk skylt. Han hade derföre äfven exponerat en målning som föreställde tvenne bönder, hvilka på en bår hemförde från skogen en nyfödd kalf. Gerna för mig må den, som kan det, finna något vackert i att se huru kon med moderlig ömhet omslickar den fula kalfven. Chacun a son gout. För min del finner jag det äckligt, och hvad Millets bönder beträffar, så maken till otäcka frycksdalingar har jag aldrig skådat. Efter jag ändock kommit att uppehålla mig vid de franska målarne, bör jag ej lemna onämnd den, som franska kritiken visat sig benägen att i år tilldela första rummet, neml. Gustaf Moreau. Ar Millet den för närvarande mest framstående franske målare i den realistiska konstriktningen, så är Moreau det deremot i den idealistiska. För såvidt jag vet, är det i år första gången har tilldragit sig någon allmännare uppmärksamhet, men också nu till en sådan grad, att hans tafla Oedipus och Sfinz blifvit ansedd som expositionens evenemang. Grekiska sagan om Oedipus och Sfinx är alltför bekant att här behötva återupprepas. Moreau låter sammanträfkandet mellan Oedipus och Sfinx ega rum på den smala afsatsen af en brant klippa, nätt och jemt tillräcklig att rymma dem. Ansigte mot ansigte med Oedipus och fattande honom med sina ramar blickar sfinxen, kall, forskande och obeveklig in i hans ögon, afvaktande lösningen på den framställda gåtan. Det gäller for Oedipus att gissa rätt, eller dela deras öde som redan blitvit nedstörtade i den afgrund, på hvars brant den fatala tte-å-teten eger rum. Vid betraktandet af Moreaus tafla kommer man ovilkorligen att tänka på Ingrås be handling af samma ämne; och det förekommer mig som om Moreau vid en jemförelse godt består profvet. Kanske skulle det tillochmed kunna påstås, att Moreau gått utöfver Ingrös i sann uppfattning af den satalitet som genomgår Oedipus-legenden. När Ingrås inlägger ett kristligt moment i sin framställning genom att låta den menskliga personligheten af tritt val trotsa ödet, låter deremot Moreau ödet oframmanadt uppträda gentemot menniskan och ställer sig sålunda med sin uppfattning af legenden mera på antikens ståndpunkt. Onekligen är Moreaus framställning af detta ämne genialisk; men jag måste bekänna, att jag ej kan sätta den såsom tafla, såsom målning på långt när så högt, som en mängd franska konstkritici gjort. Den väcker mycken refle