Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

Utan att fråga ofter det regn, som började falla, utan ut fråga efter de talrika droppar, som föllo när träden och buskarne skakades, gick Laura in midt ibland dessa. Mr Carlton stod lutad mot stammen af ett träd, som var tjockare än de öfriga. Laura, som under dessa möten var i ständig oro, ilade till honom, som sökte hon skydd. — 0, Lewis, jag var rädd, att du redan gätt. Jag trodde, att jag icke skulle kunnat komma ut i qvåll. Pappa satt och läste i en tidning, och Jane ville ej servera tet, innan han begärde det. Jag vågade ej gå hit, förrän det var serveradt, ty i det fallet hade de kallat på mig, när det skulle drickas. — Blott en qväll till, Laura, och allt är förbi, var hans lugnande svar. Åtminstone hade han trott, att det skulle lugna henne. Men det steg, som Laura Chesney skulle taga, tycktes visa sig för henne i hela dess nakna och uppskakande verklighet. — Jag vet icke om jag kan göra det, sade hon låg och darrande. Det är förfärligt. Hör du mig, Lewis? det är förfärligt. i I — Uvilket? — Att rymma ur min fars hus. Jag har läst om sådant i böcker, men jag har aldrig råkat någon, som gjort det, och nu när tiden nalkas, förekommer det mig fruktansvärdare, än jag förmår säga. Vär uppfostran har vänjt oss vid lydnad. — Tst, Laura! Du lägger mera vigt vid det än det förtjenar.