Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

Venus, hvilken Cabanel i sjol exponerade, hade man icke att sägna sig åt denna gång. Ett stort antal taflor voro imitationer efter sådana som föregående året slogo an på publiken, och andre såg man i massa, hvilka endast vittnade om huru mängden at franska målare i närvarande stund söka att genom allehanda bisarrerier ersätta bristen på snille. Isynnerhet är det i färgens användning som de göra sig skyldiga till ett alltför långt drifvet effektsökeri. Genom en tillfällighet hade i en at expositionssalarne trenne landskahstaflor blitvit placerade bredvid hvarandra, hvilka tillsammans bildade en liten proskarta på detta spel med färger. Den ena grön till den onaturligaste ytterlighet; den andra svart som sot; den tredje ultra berlinerblå. Om dylika landskaper existera annorstädes än i tantasien, så måste det vara på någon annan himlakropp än den vi bebo. För ölrigt får jag, på tal om det franska landskapsmåleriet, tillstå, att jag icke kan, i samma grad som fransmännen göra det, uppskatta t. ex. en Rousseau eller Corot. Kanske är det dertöre att jag mindre beundrar den natur, från hvilken de hemta sina inspirationer, än naturen hemma i norden. En stor del landskapsstudier göras i Foatainebleau-skogen, särdeles omkring en dam eller kanske rättare sagdt en göl i skogen, dit under sommarn lands apsmålarne begitva sig i massa. Jag vet ej om detta varit på modet ännu innan Rousseau målade sina interiörer från Fontainebleau-skogen; men säkert är, att man tidt och ofta återfinner den famösa gölen i franska landskapstaflor, och att man gerna skulle se att motiverna hemtades från en natur mindre tilltuktad af menniskohänder än i det omedelbara grannskapet af Paris. Visserligen har det också sitt nöje med sig att betrakta dessa smärta trädstammar med sina nästan ravkformiga grenar och dessa zirliga, fina blad, som en Rousseau låter skälfva i vinden. Onekligen äro de ganska vackra dessa Corots landskap i morgondagg, der på flodstranden baigneuser skymta sram mellan träden. Men jag kan ej hjelpa, att jag i dessa taflor finner än för mycket perlstickeri och än åter en för långt drifven nonchalance. Och hvad jag hos dem alla saknar, är denna yppiga grönska, denna saftiga fyllighet, denna friska natur, som tilltalar oss i en nordisk landskapsscen. Att den tramgång, som Cabanels och Baudrys Venus-bilder tillvunno sig på förlidna årets utställning, skulle framkalla en mängd imitationer, är helt naturligt. I nästan alla expositionssalarne såg man nakna qvinnofigurer, men flertalet misslyckade både i färg och former, och Gud vet, huru alla dessa nakna mamseller uppkallade etter Venus, Eva, Leda etc. hade sluppit in i salongen. Troligen hade juryn ansett deras behag söga farliga för åskådarnes fantasi. Mera försigtighet hade man trott sig böra iakttaga beträffande den Venus som af Courbet anmäldes till inträde. Courbet är, som ni troligen känner, on talangfull målare, fast något excentrisk. Han säger med Almqvist: så jag målar, ty så roar mig att målar, och så målar han någonting som mycket roar publiken men föga juryn. I tjol t. ex. målade han åtta fulla prester och en åsna. Detta var något alltför realistiskt — Courbet är, som bekant, framför allt realist — och taflan refuserades såsom osedlig. Jag tror dock ej att Courbet förlorade någontig derpå, ty en spekulativ engelsman lärer betalt honom 30,000 fres för rättigheten att förevisa taflan. I år ämnade han, såsom jag redan nämnt, alt exponera en Venus. Jag har haft tillfälle att se densamma på hans atelier och tror mig kunna försäkra, att hon står betydligt framom flertalet at dem som man säg på expositionen. Icke dessmindre blef den refuserad. Jurymännen funno henne alltför reali