Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 1

— öä—— —W— WA— — så ofta mot hr Jernbergs taflor anmärkt brister i teckningen, och jag nödgas, ärven med risk att misstänkas för eltersägning, göra en liknande anmärkning mot den af honom i är utställda. Så t. ex. har den unga bondjäntan, som är den ena af taflans hufvudfigurer, blifvit utrustad med ett sådant klappträd till arm att hon gjort bäst i att vid ett så delikat tilllälle sticka nätven under förklädet. Men?, torde någon invända, hr Jernberg är en ut märkt skicklig kolorist! Må vara; det är något som jag tidt och ofta hört och alldeles icke vill bestrida, lika litet som jag med mina anmärkningar vill förringa det goda rykte, som hr Jernbergs talang redan förskaffat honom. Men månne man icke kan hatva rätt att af en målare med föröfrigt så stora egenskaper vänta en ytterligare utbildning i teckning. Jag anser mig neml. ej böra antaga, att hr J. delar deras åsigter, som förmena, att man bör ursäkta fel i teckning med god kolorit, svaghet i kolorit med styrka i komposition o. s. v. Visserligen är det ett ringa fåtal, hos hvilka man finner i lika hög grad förenade alla vilkoren för en sann konstnärsverksamhet. Den ene utmärker sig mera i ett, den andre i ett annat afseende. Men säkerligen skall ingen opartisk konstvän för de till och med stora förtjensterna i en riktning öfverse med felen i en annan, när dessa störa eller alldeles förtaga effekten af det hela. Hvad man söker i en tatla är ej prof på en hr A:s eller hr B:s styrka i teckningen, koloriten, perspektivet etc. Man vill se huruledes alla de medel, genom hvilka en målare verkar för att åskådliggöra sina inspirationer, blifvit harmoniskt använda för frambringandet af ett konstverk. I ötrigt har hr Jernbergs tafla på detta års exposition förtjenster, som fullkomligt rättfärdiga den gunst hon åtnjuter hos den konstälskande publiken. Dock sätter jag ojemförligt högre hans i fjol exponerade Westfaliska Kermesse så full af sprittande lit och humor samt ständigt omgifven af belåtna åskådare. Hr A. G. Hertzberg, hvilken i år för första gången uppträdde på pariserexpositionerna, hade målat den förlorade sonen. Det är likväl icke den förlorade sonen i det ögonblick han ångerfull återvänder till sin fader, det djupaste och för konsten mest lämpade moment i liknelsen. IIertzbergs törlorade son är rucklaren, omgifven af sina supbröder, med bägaren i hand och ännu midt uppe i sina orgier. Scenen är, de vackra drägterna oaktadt, en nog vanlig krogscen, och konstnären har ej lyckats att i ansigtsultrycken inlägga något talande eller att åt taflan i sin helhet gifva den spiritualitet, som är nödvändig för att adla till konsttöremål en dylik scen. Fel finnas ock i perspektivet. Detta oaktadt har dock taflan i komposition och kolorit förtjenster, som vittna om stor talang, och al hvilka man kan sluta till, att det för hr Hertzberg hufvudsakligen beror på ett lyckligt och efter hans skaplynne lämpadt val af ämne, för att han skall kunna åstadkomma någonting verkligen värdefullt. A. Nordgrens svenska landskaper äro ganska väl utförda taflor; men något litet at den omsorg som användts på stenarnes tillskärning och glattning, hade med skäl kunna sparas åt det forsande vattnet. Så litet jag i öfrigt kan ha att anmärka mot dessa taflor får jag dock tillstå, att de ej slagit an på mig. Detta kan nu hafva sin grund i mitt enskilda tycke och vara något helt subjektivt, men jag fruktar dock, att det är en brist på inspiration i hr Nordgrens landskaper, som vållar att de ej tilltala åskådaren. Fröken v. Post, som, om jag rätt minnes, i fjol exponerade 3 taflor, hade i år endast