Göteborgsposten – 18 augusti 1864, sida 1

— — att, i händelse Frankrike, för att ernå särskilda mål, skulle besluta sig för att föra krig vid Rhens stränder eller på Italiens slätter, Sverige ej iklädt sig någon förbindelse att häri följa det. — — Om vi olyckligtvis måste mottaga en hård och obillig fred, så ligger freden säkerligen hvarken isvenska regeringens dispositioner eller i det sätt, hvarpå de utförts af grefve Wachtmeister. Konferensprotokollerna, som nu äro tillgängliga för en och hvar, bekräfta detta. Sedan hr Björnstjerna (svensk-norsk gesandt i Köpenhamn) bedt grefve Manderström om bemyndigande, att lemna ers exc. afskrift af vissa depescher, hvilka kunde bringas till riksrådets kunskap, har detta bemyndigande i dag gifvits honom, jag tror pr telegraf; det rör en depesch af d. 10:de sistl. juni, ) hvilken hr Björnstjerna troligen på sin tid uppläst för h. exc. hr Monrad och som tydligen visar situationen, samt en del af en depesch af d. 8 juli ), i hvilken ungefär samma utveckling upprepas. Häraf framgår, att Sverige ensamt icke anser sig tillräckligt starkt, att kunna lemna oss verksam hjelp, men att det alltid varit redo att träda fram i förening med de båda vestmakterna eller med en utaf dem. W. Scheel Plessen. Bilaga I. Depesch från grefve Manderström till kammarh. hjörnstjerna : Köpenhamn, af d. 10 juni 1864. — — De underrättelser, jag emottager om de neutrala makternas hållning på konserensen, öfverensstämma tyvärr endast alltför väl med dem, hr Monrad erhållit. Det är helt säkert, att, om någon ösverenskommelse ej kan träffas och Danmark skulle anse sig nödsakadt att ännu en gang gripa till vapen, hvarken Frankrike eller Storbritannien synas kunna förmås att lemna aktivt bistånd. De ansträngningar, som i den riktningen gjorts af den k. gesandten i London, hvilken ånyo afgifvit den förklaring, att vi, i förening med dessa makter eller tillochmed blott med en utaf dem, skulle besluta oss för att äfvenledes använda en del af vår styrka till lands och vatten, hafva ej ledt till något, ja, man har i London bemött honom med ett formligt afslag på att inslå denna väg. Det synes oss uppenbart, att man ej kan bygga större förhoppningar på Frankrikes hjelp, och tomma önskningar äro allt, uvad Danmark kan vänta af dessa länders nuvarande regeringar. Det må yttermera anmärkas, att lord Palmerston förklarat grefve Wachtmeister, att ingen engelsk minister skulle föra. krig för denna sak, och att man, äfven om den nuvarande oppositionen kom till makten, ej borde göra sig någon illusion om det omslag, som genast skulle inträda i dess språk, dess handlingssätt. Under dessa bedröfliga förhållanden, hvilka på det djupaste smärta oss, blir Danmarks ställning högligen svår. Vi inse, huru mycket danska regeringen måste tveka om, hvad hon skall besluta sig till, och i denna ytterlighet tro vi oss böra afhålla oss ifrån att gifva henne råd, alldenstund vi ej kunde lemna henne det bistånd, som vi skulle skatta oss lyckliga af att erbjuda henne. Men huru skulle i en så abnorm politisk ställning och då Europas största makter vika tillbaka för en kamp, som de allena skulle kunna föra med framgång, vi kunna kasta oss in i ett krig, hvilket alla våra hjelpmedel ej skulle förmå att leda in på en ny bana och i hvilket vi skulle utsätta oss för alla de faror, som deraf ovilkorligen skulle bli en följd? Det skulle vara att störta oss sjelfva i säker undergång och förderf, utan hopp om att kunna frälsa den vän och granne, hvars lidanden förkrossa vårt hjerta, men hvilken vi ej ega kraft att understödja så som vi innerligt skulle önska, att kunna understödja honom. Det kan ej finnas någon sorgligare ställning, och jag vågar säga, att den är nästan lika grym som Danmarks. Men då den är oss oafvisligt påtvingad, är det åtminstone vår pligt, att icke låta i detta hänseende något tvifvel qvarstä och öppet säga danska regeringen att hon ej kan räkna på vårt materiela bistånd, såframt vi ej skulle finna allierade, som kunde åt vår hjelp gifva verkligt eftertryck. Jag uppmanar er derföre, min herre, att icke dölja detta för konseljpresidenten, som utan tvifvel betraktar händelserna från en alltför upphöjd ståndpunkt, att icke fatta och tillbörligt uppskatta den ställning, hvari vi befinna oss, och de pligter, som den framför allt ålägger oss emot vårt eget fädernesland. Ni måste derföre uttala eder i denna riktning och i detta afseende ej lemna skäl till något tvifvel. Mottag etc. Manderström. Bilaga II. Utdrag ur en depesch från grefve Manderskrom till hr hjornsljerna, dat. d. o juli 1864. — — Den k. regeringen anser sig ej böra lemna den väg, som hon valt, neml. att icke taga någon aktiv del i kriget, utom i den händelse af en allians med de vestra stormakterna eller åtminstone med en utaf ) Se bilagan I. ) Se bilagan II. (Rn