Göteborgsposten – 18 augusti 1864, sida 1

— Med maktens rätt, sir, var det sarkastiska svaret. Och tillåt mig göra er en fråga, nu då jag besvarat er. Ne hvad rätt sökte ni locka henne att fästa sig vid er. Ni kom hit i huset under en förevändning och begagnade er hemligt af er ställning för att vinna ert egentliga syftemål. Sir, ni hade ej rätt att göra detta, och jag säger er, att ni är en feg hycklare. Gå er väg, herr läkare! skicka mig er räkning, när ni kommer hem och försök aldrig att sätta foten inom mina dörrar eller att tänka på miss Laura Chesney. — Det är lättare sagdt än gjordt, kapten Chesney, sade mr Carlton, men han gick icke. Å — Nå, du svarte skälm! dörren, säger jag. Och n! båda må tacka er lyckliga stjerna för att jag är vanmäktig i dag, ty annars skulle ert skinn få lära hvad det är att reta en skeppsbefälhafvare. Men mr Carlton var redan ute och likaså Pompey. Det var väl, att de voro det, ty den uppretade kaptenens käpp kom flygande genom luften efter dem; den, som kastade den, vet bäst för hvem den var ämnad. Den träffade dörrposten och föll skramlande på golfvet, så att en ny buckla blef i guldkryckan, hvari redan funnos många sådana —som den ödmjuke Pompey kunde intyga. Lucy Chesney stod lutad mot dörren, skälfvande och illamående. Bullret i rummet hade ådragit sig hennes uppmärksamhet, och hon sprang upp, men stannade vid dörren, för uppskrämd att våga sig in. Hon rörde vid mr Carltons arm.