Göteborgsposten – 18 augusti 1864, sida 1

ES WAA — — Det är på denna note en korrespondent från Köpenhamn till Attonbladet alluderat, ehuru han blifvit missledd om innehållet, i det han sade hr Plessens note innebära den uttydning af grefve Manderströms ord, att Sverige ej längre ansåge sig bundet af sitt lötte att bistå Danmark, äfven om England och Frankrike skulle gripa till vapen. Korresp. bar dessutom sagt sig omöjligen kunna hysa någon tro på sanningsenligheten i detta honom gjorda meddelande ... Men af nämnda note framgår dock något annat som förtjenar att noga uppmärksammas. Det visar sig neml. på det mest otvetydiga sätt, att något slags öfverenskommelse egt rum mellan Frankrike och Sverige-Norge. Denna öfverenskommelse synes ha gått derpå ut, att de förenade rikenas stridskrafter skulle stå till Frankrikes förfogande för utförandet af någon större politisk plan, mot det att Frankrike bistod SverigeNorge vid genomtörandet af den skandinaviska politik, som skulle närmare förena med hvarandra de trenne nordiska rikena, i händelse Tyskland skulle vilja af denna anledning uppröra ett krig. Frankrike har svikit siti löfte, och det var derföre ganska naturligt, att Sverige-Norge drogo sig i sin ordning tillbaka och skaffade sig fria händer för stundande eventualiteter. Men detta steg skall medföra kon seqvenser, på hvilka vi alla måste göra oss beredda. Den schism, som inträdt mellan de förenade rikenas och Frankrikes regeringar, skall omintetgöra ätven den Novembertraktat, i hvilken vestmakterna garantera Sverige-Norge sin hjelp vid händelse af angrepp från Ryssland. Huru England håller sina löften det veta vi; England är i kommersielt och finansielt hänseende solvent, ett verkligen fint papper, men i politiskt hänseende är det -bankruttmessigt. De i ovannämnda note påpekade öfverenskommelserna mellan Frankrike och Sverige-Norge voro en naturlig konseqvens af Novembertraktaten. Genom Skandinaviens eget materiela stärkande skulle ju Frankrikes risk bli så mycket mindre. Nu äro ötverenskommelserna häfda, och med detsamma ätven i sjelfva verket Novembertraktaten. Vi skola en annan gång återkomma till denna nya vändning som vår regerings politik tagit, emedan den utvisar, att vi ha att vänta oss ett helt nytt system, isoleringens. På nämnda korrespondensartikel syftar följande note från danske gesandten i Stockholm till dess regering, dat. d. 6 aug. 1864: — — — Alldenstund jag i denna artikel funnit antydningar om officiela rapporter, hvilka jag haft den äran tillställa det k. utrikesministeriet, beklagar jag, att den diskretion, som mina embetspligter ålägga mig, förhindrar mig från att direkte dementera korrespondentens falska påstående. Ers exc. vet, att jag ej i någon af mina rapporter berättat om ett samtal med grefve Manderström i de ordalag, som användas. Jag har ej kunnat göra det, alldenstund grefven aldrig sagt något sådant till mig. Sålänge det kunde vara fråga om ett aktivt uppträdande till förmån för vår sak, har hans exc. i de täta samtal, jag med honom haft ang. detta ämne, ständigt försäkrat mig, att hans regering var redo att ställa sig på vår sida, såframt de båda vestmakterna eller en enda utaf dem skulle gripa till vapen. Men i det samtal, som meddelats uti min rapport af d. 10 juli, hvilken korrespondenten från Sundet citerat, sade grefve Manderström till mig, att, alldenstund omständigheterna voro förändrade, hans regering ansåg sig ej längre bunden genom förpligtelser, hvilka hon förut iklädt sig, att sluta sig till Frankrike för den händelse, att denna makt skulle senare finna sig föranledd att gripa till vapen för att befrämja planer, som särskildt intresserade det. Det skulle aldrig fallit mig in, att denna sats kunnat föranleda missförstånd eller tolkas så, att den i grefve Manderströms mun lade ord, som han ej sagt och hvilka jag följaktligen ej kunnat nedskrifva. Genom att utlemna hela den sista delen af ministerns ord, har korresp. alldeles förändrat deras mening. Det är tydligt, att det uti mitt samtal med grefven för tillfället icke var fråga om den! hjelp, som Danmark kunde vänta från de vänskapliga makterna, utan om Europas allmänna politiska ställning, såsom jag uttryckligen anmärkt i början af den del af min berättelse, som föreligger. Grefven har velat säga,