Göteborgsposten – 13 augusti 1864, sida 1

Chesney in i förmaket. En Cqväfvande känsla af smärta och förskräckelse grep henne, ty hon tyckte, att hon såg sin syster Lauras ansigte hastigt lyftas från mr Carltons axel. Hon måste ha bedragit sig, sade hon för sig sjelt nästa ögonblick, ja, hon måste ha bedragit sig. Men säkert var att han stod der; de stodo tillsam. mans i det lilla återstående solskenet, som kom in genom fönstret. Jane Chesneys ögon öppnades plötsligt för mycket, hvarföre hon dittills varit blind för den böjelse at göra stor toilett, som på sista tiden visat sig hos Laura för det strålande uttryck af sällhet, som någon gång visa sig på hennes ansigte, för den obegripliga rastlöshet, hon röjt, när de väntade läkarens dagliga sjukbesök. Kunde det vara möjligt, att hon höll på att förälska sig i honom? Hon gick genom rummet och rörde upp kolen, så att en låga slog upp, ringde för att erinra Pompey om att komma med lampan och vände sig till Laura med följande skarpt uttalade ord: — Hvarför är du i mörkret Laura? — Förmodligen emedan Pompey icke har burit ir lampan, svarade Laura med en röst, hvari låg något a hennes begynnade trotsighet. Jane qväfde sin harm, sin fruktan och lagade så, at hennes sätt blef lugnt. — Jag visste icke, att ni kommit tillbaka, mr Carl ton, sade hon. Har ni varit här länge? — Länge nog för att kunna tala hemligheter mec