Göteborgsposten – 13 augusti 1864, sida 1

— — eatersällskapet. — Eflektsökeri. — Gatupromenader. — Domkyrkans inre. — Högvakten, en exteriör. — Kedjeberäkning i trakten af svängbron. — Extratägen ill Jonsered, notis med reflexioner. — En grosshandlare med kontoret på fickan. Efter en vecka af stormar och missöden till sjös och marknadsbuller och fickstölder till lands, har nu en behaglig stiltje inträdt. Vindguden har tilltäppt sina vädersäckar och iställlet för det yrande med regnbyar uppfriskade blåsväder som nu en tid bortåt vändt upp och ned på de damers toiletter, hvilka modigt trotsat elementerna för att i ett eller annat ändamål lustvandra på våra gator, ha vi nu den angenämaste väder-lek. Äfven Mercurius, hvilken som bekant är både handelns och tjufvarnes gud, har mistat många af sina offerprester i sistnämnda hänseende, sedan våra torg upphört att vara uppfyllda af obetänksamma, yngre och äldre qvinliga varelser, hvilka nu en gång för alla ha så särdeles svårt för att hålla reda på sina små eller stora handkassor. Emellertid kan icke nekas att våra gator och torg under dagarne töre och sjelfva marknadsdagen erbjödo taflor af ganska liflig och pikant färg, hvartill vi i första rummet räkna väfhandeln marknadsafton, med sina grupper af vältörståndiga matronor, som med kännaremin och under ogillande skakningar på hufvudet öfver den dyra vätven undersökte de resp. säljarnes lager stycke för stycke, och unga tärnor som med sina blifvande äkta män vid sidan med småförnuftiga miner gjorde sitt urval till fyllandet af de möbler, hvilka både unga och gamla husmödrar sätta sin ära och stolthet uti att alltid ha välförsedda — linneskåpen. Med hvilken ifver och lätthet de satte sig in i sitt husmoderliga kall, afläggande sina lärospån i en annan af fruarnes margtaldiga virtuositeter: den att kunna pruta! Säkerligen suckade i sitt innersta mången ekonomisk husmoder med en talrik mängd små, af hvilka hvar och en sliter som en varg, då hon såg huru vackra ögon, rosenröda läppar och tjusande småleenden äfven gjorde sin verkan här på de hederliga manliga ledamöterna af tygstaten, hvilka, huru landtliga och lurfviga de ofta månde se ut tör verlden, dock alla för visso äro Adams söner hvar eviga en. Marknadsdagen var särdeles liflig, isynnerhet på eftermiddagen, och de trånga passagerna uti arkaderna kring bazaren hvimlade af marknadsbesökande, hvilka i sakta mak arbågade sig fram genom desamma till dess båda ändpunkter med sin olidliga och i högsta måtto vedervärdiga parfym. Något mera malplaceradt än dessa torde man få svårt att uppleta maken till, och vederbörande torde isynnerhet den dagen haft ganska lätt att lukta sig till det i sanitärt hänseende abderitiska uti detta arrangemang. Bland till försäljning utbjudna artiklar märktes en ovanlig uppsjö på handskar, men deremot tycktes tillgången på — vantar vara ganska knapp. Af Köpmansföreningens ofta återkommande annonser torde man kunna draga den slutsatsen, att törrådet blifvit totalt upprymdt under marknaderna i landsorten. Kopparslagarne torde först dagen efter marknadsdagen haft mest att syssla med, både bland dem som i stadens eller på landets näringsställen stupade under Bacchi baner eller dem som i Finkans mysteriösa verld uppvaknade till en sannskyldig poenttentia rusticalis. Emellertid är allt det der nu förbi, kanalerna äro i det närmaste länsade från alla sina fiskbåtar, på Bazartorget speja de respektive handelsmännen och qvinnorna fåfängt efter kunder, lika ensliga i sina anspråkslösa små hus som eremiten i sin jordkula, och det enda minnet som lefver qvar af marknaden och dess fröjder torde vara den ii LA AX