Göteborgsposten – 12 augusti 1864, sida 1

ÅU1?-FUU, Ö. tf: hONNIERHS HORIKKkUF e ———— ———— stian VI:s tid. Detta slotts läge är verkligen förtrollande vackert, der det tronar på en backe midt i skogen och är så högt beläget, att man långt ute i Öresund varseblifver detsamma. Rundtomkring i skogen syntes rådjurshjordar, å hvilka mot hösten hofvet brukar anställa jagt. Vår resa gällde denna gång det 8. k. Fileverket eller Raadvaddam, den plats som bestämts för middagens serverande. Medan korgarnes innehåll ånyo uppdukades roade sig sällskapet med lekar och promenader i den öfver all beskrifning sköna omnejden. Hvad som i så hög grad bidrager till att göra de taflor som skogen erbjuder så tjusande, är att man nästan alltid längst borta i fonden skådar ett stycke af Sundet med dess oräkneliga segel och oupphörligt fram och åter ilande ångbåtar. Jag besåg här de fabriksanläggningar, som egentligen gifvit stället sitt namn. Dessa äro neml. de ÅIsenkremmerInteressentskabet i Köpenhamn tillhörande ståloch smidesfabriker, hvilka tillverka en stor del af nämnde herrars lager. Instruktionen för kuskarne sedan vi åter kommit upp i vagnarne hette denna gång Klampenborg. Taflorna förändra sig nu: naturen har förut haft öfverhanden, nu kommer konsten för att göra henne rangen stridig och spåren af menniskans ordnande och omskapande hand blifva allt mera och mera märkbara. Klampendorgs badanstalt, anlagd för ett tjugotal år sedan af en doktor Hjaltelin, har ett förträffligt läge och synes vara i alla hänseenden komfortabel. Jag hade ej gått många steg å de väl ansade vägarne, förr än jag påträffade ett parj unga damer från Göteborg. Jag steg, eftersom jag hade förmånen känna dem, naturligtvis fram och gjorde min komplimang; de förde mig till sina föräldrar, af hvilka jag inviterades upp i deras bostad och undfägnades med veritabel svensk punsch, en dryck, som jag verkligen med saknad undvarit nästan alltsedan jag reste hemifrån, alldenstund den näkta svenske Banco man här erhåller, i de flesta fall är en misslyckad imitation. Cottager, Konsertsal, Restaurationsbyggnad o. s. v. äro fina och rymliga och den på stället rådande tonen synes föröfrigt vara densamma som öfverallt, der den förnäma verlden samlas för att rekreera sig efter vintersäsongens ansträngningar och hemta krafter för att bestå en ny dust. Ytterligheterna ligga som oftast bredvid hvarandra och så äfven här, ty man behötver ej gå mycket långt för att få se en tafla af helt annat slag. Jag menar lifvet på Öyrehaesbakkenn. Vi äro ute och färdas på en hvardag, men solklifvet här bör man egentligen taga i betraktande en Söndagseftermiddag under högsommaren för att få en riktig föreställning derom. Fordomdags, innan Tivoli och andra liknande förlustelseställen voro kända, var lifvet här något helt annat, yttrade en köpenhamnare till mig första gången jag besökte Bakken — inu är det bara en skugga deraf. Jag får tillstå, att om jag också tager hela min imaginationsförmåga till hjelp jag ej kan föreställa mig hur det måtte ha tagit sig ut då, alldenstund jag ej kan tänka mig ett mera bizarrt lif än det här nu rådande. Redan på långt håll förnimmer man ett slags besynnerligt surrande. Det tyckes komma närmare, men i sjelfva verket är det en sjelf som närmar sig ljudet och snart befinner man sig midtibland en otalig mängd personer, hvilka hvar och en af hjertans lust anstränger sig för att åtadkomma musikalisk olåt, vare sig på positiv, fiol, klarinett, trumma med messingstallrikar o. s. v. Alla väsnas på en gång, den stimmande solkmassans surr blandar sig med musikens toner, effekten förökas genom alla dessa oräkneliga artister NÅ X-——KTtonmmm———XÅAÅQXRXÅOSXEETTSS—————————————— —