Göteborgsposten – 6 augusti 1864, sida 1

— — — — ropa till dem som skola tillse att stadens invånare icke behöfva vandra i mörkret, välförståendes det lekamliga, icke det andliga: Ljus, mera ljus! Sedan beklagligen dagarne numera aftagit och under den särdeles i början af veckan mulna väderleken har nemligen på våra gator nattetid rådt ett sådant mörker att man skulle trott sig förflyttad till Skanör, Falsterbo eller något annat trefligt samhälle der gaslysning och gaslyktor ännu äro okända begrepp. Ve den olycklige vandrare som under natten till sistl. Tisdag färdades ute under den friska kultje, som då hven omkring knutarne, i händelse någon af de nog hårdhändta vestanfläktarne bortförde hans hufvudbonad. Utan att vara särdeles gynnad af Fortuna, torde han för evigt fått taga afsked af sin mer eller mindre nya Rothenborgare eller Angresiare, för så vidt han icke genom att i kolmörkret söka springa efter rymlingen ville riskera ettdera ett nattligt bad eller förlusten af en eller annan ledamot, som är absolut nödvändig för ett ostördt och ogeneradt fullbordande at den ändå ofta nog tillräckligt krångliga vandringen mellan vaggan och grafven. Måtte vi derföre så snart som möjligt få se andra ledfyrar blänka i natten än det melankoliska skimmer, som utgår från den transparenta urtaflan på Rådhusets fronton. Några föregångare, ehuru i en ganska roande och hygglig genre, till marknadernas oundvikliga attributer af mer eller mindre skojtiga marktschrejrar, lindansare, positivspelare, menageriegare, pano-, dio-och stereoram-förevisare, akrobater och andra krabater, ha redan visat sig. Vi mena de af vår Stockholmskorrespondent redan utförligt skizzerade försäljarne af stålpennor, guld-och silfverbläck etc. De äro verkligen tvenne klassiska typer, dessa begge representanter af les petits mtiers, sådana de bedrifvas i den stora verldsstaden. Den ere mager, allvarlig, med mystiska gester tecknande sina kabbalistiskt-humoristiska figurer på de hvita eller blå pappersbladen eller svängande pennskaftet med den underbara spetsen, allt under det han med flödande tunga prisar varornas utmärkta beskaffenhet i ett klingande men för mängden tyvärr obegripligt språk, den andre mera jovialisk, mera habil, mera linguistiskt bildad, sökande att på det forbindligaste sätt, men på det obegripligaste språk, ett slags mesopotamiskt sammelsurium at tyska, danska och — engelska (en pik åt Göteborg !), öfvertyga hvarjom och enom om den ogement förträftliga egenskapen hos kautschuks stölpenn. De båda kompanjonerna tyckas emellertid göra goda affärer och äro alltid omgifna af en talrik och intresserad publik. Från våra badorter ingå underrättelser att man derstädes roar sig tappert. I Marstrand fester, konserter, dans och utfarter snart sagdt hvar eviga dag, i Särö bondbröllop, konserter och fyrverkeri, i Lysekil en soirke dansante med buffeter hvarest unga damer at societeten fungerade som försäljerskor, hvilken tillställning inbriagade den icke obetydliga summan af omkring 600 rdr, i Strömstad mer eller mindre halsbrytande kärrpartier och slutligen på — Långedrag utfart af dervarande badsällskap med musik, sång och festligt dekorerade båtar samt dans och förfriskningar på Styrsö. Denna tillställning egde rum i söndags och beskrifves af deltagarne såsom ytterst animerad. Hvem har ej hört talas om den gamla bland allmogen gängse tron på onda makter, som förtrolla boskapen och göra så att korna icke gifva mjölk? Från Hisingen ha vi nyligen hört omtalas följande sorglustiga berättelse om en förment trollpackas grasserande derstädes. Sedan någon tid tillbaka märkte egaren till en samling bespenade nötkreatur