Göteborgsposten – 6 augusti 1864, sida 1

Larsmessan, den enda af vära marknader, som kan sägas vara af någon egentlig betydenhet, nalkas nu, och de vanliga förebuden dertill, skaror af skärgårdens manliga och qvinliga befolkning, ha redan börjat uppenbara sig på våra gator. Tillfolje af de pågående kajarbetena vid Fisktorget hvimlar äfven en del af stora hamnkanalen af deras enkla farkoster, hvilka ha ungefär samma duktiga, men något klumpiga former som äro egendomliga for fisklägenas härdade slägte. Den del af kanalen som är belägen vid Gustaf Adolfs torg är bokstafligen fylld med dylika galejor, hvilka liggande sida vid sida under de i form af tält uppspända seglen erbjuda mången tafla af det mest ogenerade samiljelif. De många masterna, ehuru icke särdeles impesanta eller vördnadsbjudande i fråga om dimensionerna, gitva likväl en viss pittoresk anstrykning åt det hela. Öfver alltsammans hvilar en atmosfer, så mättad af de ångor som uppstiga från de väldiga lager af spiloch saltlångor, som förvaras inom de anspråkslösa farkosterna, att luften i sjelfva Marstrand, Sveriges Madeira, icke torde kunna erbjuda en mera koncentrerad sälta, ehuru ingen lär bestrida att den der måste förefalla betydligt angenämare. Denna intensiva lukt är emellertid en söt lukt för alla förståndiga husmödrar, hvilka, med tanken stadigt fästad på den ljufliga dagen i veckan då fisk och ölsupa (eller välling) figurera på familjematsedeln, redan börjat göra sina inköp för den stundande höstoch vintersäsongen. Att antalet af de marknadsbesökande på det flytande elementet ännu ytterligare kommer att förstärkas är ganska troligt, hvadan husfäderna torde kunna hoppas att utgitterna för artikeln Fisk icke komma att göra alltför stora brescher i portmonnäen. I onsdags på middagen, då den första konvojen anlände, var inloppet till kanalen framsör Svängbron så uppfylld med båtar att man lätteligen kunnat företaga en promenad från den ena stranden till den andra på en naturlig brygga, alldeles som historien berättar att förhållandet var då Xerxes med sin flotta aflade en visit i Hellesponten. Innan nu alla lyckligt och väl hade passerat de resp. tre bryggorna som skiljde dem från den lugna hamn som väntade att mottaga dem i sin famn, uppstod icke ringa oväsen och bråk, då naturligtvis hvar och en ville vara den förste och ingen den siste. Efter åtskilligt buller och bång, bastanta kragoch napptag samt div. för fiskarebåtar nog mustiga kötteder, och sedan ordningens väktare på ett berömvärdt sätt och med lycklig framgång fungerat som sjöpolis, inträdde dock ordning, och skuta efter skuta seglade in i kanalen och lade stilla och beskedligt till vid kajen. En mängd nyfikna hade samlat sig utetter densamma för att åse och åhöra den lilla flottiljens ankomst. I sammanhang härmed vilja vi påpeka en omständighet, hvilken måhända kan synas temligen obetydlig, men likväl lätt torde kunna gifva anledning till ganska stora olyckor. När någon af de nya broarne vindas upp, spännes visserligen en kedja tvärtöfver på ömse sidor, men denna är så lågt placerad att den med lätthet kan öfverhoppas och bildar ett allt för svagt hinder för vissa individer, de der i ett anfall af akrobatiskt delirium eller under inflytande af en onödig affärsbrådska vedervåga lif och lemmar för att, medan bron är i full fart att vindas upp eller ner, med ett språng söka komma öfver henne. Huru lätt kan icke ett sådant språng blifva ett verkligt salto mortale (dödligt hopp) och vore det icke skäl att genom ett strängt förbud deremot en gång för alla hejda alla dylika experimenter i den ädla luftspringarekonsten ? Apropos bryta armar och ben af sig, måste vi i dag, citerande Goethes sista ord, ut