Göteborgsposten – 3 augusti 1864, sida 1

påstod försökte Pajas med följe att blåsa upp så mycket de förmådde den lilla ballongen, åt hvilka förgäfliga försök skrattades oerhördt; hastigt förklarade Pajas att platsen var olämplig och började af alla krafter springa fram åt slätten, följd af en stojande folkmassa — längre var jag ej med — men framkommen till lämpligare plats, der insamlingen ånyo började, förklarades den för ej fullt passande o. s. v. — En trollkonstnär hade nedslagit fyra käppar med derå fästade tre lakan på platsen nedanför den s. k. singelbacken och trollade ganska behändigt fram fem-örena ur sin publiks fickor. — Nära denne herre sågs ett uppspändt rödt tygstycke med ordet Parisi höga guldpappers-bokstäfver. Jag väntade mig här få se några stereoskop-vyer af Paris, men hvad tror ni väl de begge föreståndarne — äkta parisiska typer — hade för sig? Jo, de sålde stålpennor! De förstodo att prata för sin vara, det vill jag lofva, men största delen af publiken förstod naturligtvis ej hvad de sade. En af herrarne egde mycken skick lighet i att med de utomordentliga stålpennorna rita smakfulla, grannt utsirade krumilurer, så passande att sedermera bredvid dessa anbringa någon gratulationsvers — pris 5 öre — och grannlåterna uttördes på några sekunder. Samma herre ritade äfven i största hast och under det han oupphörligt berömde stålpennorna, väl lyckade porträtter af le petit Caporal med den historiska hatten och rocken — pris 10 öre — inte vara trop aher! törsäkrade han. Efter hvarje evolution med den makalösa pennan, kastade han den med fart i en på bordet liggande brädlapp, der han satt och vickade, han ryckte den derefter med låtsad ansträngning ur den 1 tum tjocka brädlappen, efter att förut ha vändt om brädlappen för att se efter om ej pennspetsarne gått igenom -— och så började krumilur-makeriet igen. De begge parisarne — förmodligen slägtingar till den beryktade blyertspennförsäljaren Mangin — hade ätven till salu metalliskt bläck i guld, silfver och kopparfärg och hade strykande afsättning så väl på detta som pennor och Napoleoner. Bland folknöjena var detta det roligaste. Jag vill ej uppehålla mig vid den mängd af sångare och sångerskor — en af de senare knäppte på guitarr och hade ett barn vid bröstet — af tiggare och tiggerskor som denna dag öfversvämmat Djurgården. Bland de senare torde jag dock böra nämna en som begärde en slant, och då man förklarade att man ej hade någon, bad han att tå lite gamla kläder — längre kan man ej gå i omtänksamhet. Den stackars olycklige mannen utan ben — känd öfver hela Sverige, och hvilken lär samlat pengar — var också ute och åkte; på en sådan dag som denna begärde han ej, utan åhörde musiken, svartklädd och i hvit halsduk, gnolande till melodierna för att sedan på sitt instrument, dragharmonika, kunna återgifva dem. Senare på aftonen var Bellmansco grannt ekläreradt och statyn var rikare än annars blomstersirad — kanske ville man dermed soulagera gubben för det man gjort honom illa — i foten. Länge och väl har en dof opposition gjort sig gällande vid betalningen af 10 öre för öfverfarten till Djurgården från Strömparterren och Räntmästaretrappan, man har slängt fram ett och annat vresigt ord till vexelpojkarne eller kaptenerne om att det togs tör mycket betaldt, man nöjde sig med att ge för 4 öre ovett och att på de båtar som besörja trafiken anse sig ha på det sättet betalt blott 6 öre för öfverfarten — men nu är man ej längre nöjd med detta imaginära pris utan vill bestämdt komma till en realitet af 6 öre. Det är åter hr B—n (Bruhn) i Posttidningen som yrkat nedsättning i detta såsom han för