Göteborgsposten – 2 augusti 1864, sida 2

men detta betyder ej mycket. Alla fruntimmer ha samma stil nu för tiden. — Få fruntimmer ha så god stil som denna, sade! domaren, i det han sköt papperet uppåt. Är ni närsynt efter ni gick med papperet till fönstret; Mr Carlton stirrade på domaren med ett uttryck hvari låg ett halft trots. — Jag är icke närsynt. Men regnvädret gör rummet mörkt, och det börjar skymma. Dessutom trodde jag, att det var ett vigtigt dokument, som spred ljus öfver saken, ! då det vållade en sådan uppståndelse. — Det inbillade vi oss alla, sade en af juryn. Nu voro alla vittuena förhörda, och intet återstod att göra. Domaren höll det sedvanliga talet till juryn och befallte derefter, att ahörarne skulle aflägsna sig. Bland den skara, som hörsammade denna tillsägelse, var Judith Ford. Hon hade infunnit sig dels för att tillfredsställa sin egen förlåtliga nyfikenhet — hennes lifliga intresse för förhandlingarne kunde dock karakteriseras genom ett bittre namn — och dels för att vara tillstädes, ifall hon shulle kallas att vittna såsom en af dem, som vårdat det aflidna fruntimret under hennes sjukdom. Men hon uppfordrades ej att vittna. Den omständigheten, att hon ej varit närvarande, då den unga frun intog medikamentet och dog, gjorde att hennes ord ej kunde ega någon betydelse i juridiskt hänseende, och hon blef icke ens nämnd under förhöret. Hon hade fått plats i en stilla men välbelägen vrå, och hon satt der ostörd följande med den djupaste uppmärksamhet förhöret. Hennes ögon