Göteborgsposten – 2 augusti 1864, sida 2

Ett prejudikat. K. M:t har, med upphäfvande af kgs befhdes öfver Westeräs stadsfullmäktiges beslut afkunnade utslag, hvarigenom borgmästaren Ekholm icke ansågs, emot sitt bestridande, kunna åläggas till Westerås stad emot ersättning afträda den honom enligt gällande lönestat under namn af källarehyra tillkommande rättighet att hålla s. k. stadskällare och der både till utminutering och utskänkning tillhandahålla bränvin och andra spritdrycker, förklarat borgmästaren Ekholm skyldig, att med innevarande försäljningsårs utgång eller från och med d. 1 nästk. Öktober frånträda den af honom genom antagen arrendator hittills, i förening med bränvinsutskänkning, begagnade stadskällarerörelse i Westerås, emot den ersättning för härigenom minskad sportelinkomst, hvarom öfverenskommelse kan träffas, eller bestämmelse eljest varder i laga ordning meddelad. Åter en varning. kristiansbladet berättar : Arrendatorn Nils Olsson i Långaröd var d. 13 sistl. Juli bortrest och hans hustru var sysselsatt utomhus och hade lemnat sina barn, John 9 år och Hanna 6 år gammal, att jemte en annan gosse, Olof Sörensson, 8 år gammal, att leka i stugan. På väggen hängde en Nils Olsson tillhörig laddad pistol, hvilken gossarne med tillhjelp af en pall nedtogo och började leka med. Som hanen var för styf för en, hjelptes gossarne att spänna densamma. Den lilla flickan hade emellertid ställt sig framför dem för att se på, och då John derefter höll pistolen medan Olof tryckte af, träffade skottet flickan, som föll till marken och dog. Så snart gossarne hemtat sig från förskräckelsen begåfvo de sig till den olyckliga modren och meddelade henne den sorgliga händelsen. Ronneby köping har till sin arkitekt under 8 års tid antagit ingeniören Alfred Andersson. Också en hr Tefft. Motstycken till den Tefftska emigration förekomma ofta nog isynnerhet i Irland. Sålunda uppträdde för omkring ett år sedan en person vid namn Finney i Dublin och började derstädes värfva en mängd folk för jernvägsarbeten i Förenta staterna. Vi veta ej huruvida denne, liksom hr Tefft, i sin hembygd var en högt aktad man, men ett faktum är att han i England var mycket illa känd. Han förklarade sig vara ombud för en mycket rik och mycket filantropisk man i Boston, hvilken med sorg och bedröfvelse hört att de irländska arbetarne hade det så illa i sitt hemland, och derföre beslutat att skaffa dem arbete i detta Amerika, der arbetet betalar sig så bra. Vilkoren voro fri passage och en omgång kläder, samt 36 rdr i månader och fri mat och bostad sedan de kommit till Amerika. Den ädle menniskovännen lyckades genom sitt hyggliga ombud att under dessa lysande förespeglingar locka icke mindre än 102 irländare till sitt Yankee-Eldorado. Knappt hade utvandrarne vid Portland beträdt den lyckliga jord hvilken bär en så ädel menniskovän, som mr Kidder — så heter neml. den filantropiske köpmannen i Boston — förrän en välklädd man kom ned till hamnen medförande en half ankare whiskey. — (Enligt de undersökningar som amerikanska regeringen på den engelskas begäran sedermera anställt, förklarar den förra att denne man änau är fullkomligt okänd; man vet blott att det icke var en rekryteringsofficer). Nåväl denne herre bjöd de hederliga irländarne på sin whiskey, och då de tömt denna begåfvo de sig, blott till hälften belåtna med hvad de fått, på krogarne, der andra välklädda personer bjödo dem på så mycket fluidum de kunde åstunda. Men då irländare och whiskey komma tillsammans kan det ej bli mer än ett resultat. Ett förskräckligt slagsmål uppstod och en hel mängd togs i förvar af polisen, så att då bantåget afgick från Portland till Boston hade sällskapet reducerats till 86 personer. Af de i Portland qvarstannade blefvo sex personer, medan de ännu suto i polishäktet och voro halffulla, af värfvare under förskräckliga förespeglingar om det stränga straff, som väntade dem, narrade att ingå i amerikanska armåen. — Värfvarne voro naturligtvis utskickade af filantropen mr Kidder, hvilken sjelf behöll de höga värfningspenningarne, enär de stackars irländarne ju förbundet sig att arbeta åt honom och sålunda voro hans tillhörighet. De som fortsatte resan till Boston, dit de anlände kl. 1, 10 på aftonen, blefvo infösta i ett gammalt magasin, tillhörigt vår filantrop Vw—