Göteborgsposten – 2 augusti 1864, sida 2

domaren och juryn sutto, hvilka följt hans rörelser med spänd väntan. — Hur kan jag veta om det är hennes stil eller icke, mr domare? — Ni fick en biljett från henne. Mins ni icke hurudan stilen var? Mr Carlton teg litet och skakade sedan långsamt på hufvudet och sade: — Jag fästade ingen uppmärksemhet vid stilen. Om vi hade den biljetten här, så kunde vi jemföra den med denna. Apropos, jag bör kanske säga, att jag sökte efter den ifrågavarande biljetten när jag var hemma för en stund sedan, och jag kunde icke finna den. Helt säkert har jag bränt upp den. Detta var fullkomligt sannt. Så snart som mr Carlton återkommit från förhöret, hade han börjat söka efter biljetten. Han var då öfvertygad, att han bränt upp den jemte de bref och kuverter, som lågo på bordet, och det hade han trott alltsedan, men icke destomindre sökte han efter den, då han kom hem. Han tömde några visitkortslådor som stodo på kaminhyllan, han drog ut lådorna i en skänk, han gick upp på sin sängkammare och genomsökte fickorna i de kläder, som han burit den natten, han såg eftei öfverallt der den möjligen kunde finnas. Detta tycktes vara öfverflödigt, och förde icke till något resultat, mer mr Carlton ville vara fullkomligt viss angående denna sak — Då kan ni icke säga huruvida det är hennes stil? — Icke med någon bestämdhet, svarade vittnet. Der förekommer mig icke olik hennes, så vidt jag mins den