Göteborgsposten – 2 augusti 1864, sida 1

avad han gjort och huru han derigenom möjligen skadat sin far. Han blef utom sig af ånger, men olyckan var skedd och det kunde ej hjelpas. — Hade ni ingen annan cyanvätesyra i huset än den? — Nej, alls ingen annan ; det var den enda vi egda. Domaren vände sig till juryn. — Om detta mr John Greys meddelande är riktigt — och det öfverensstämmer med hans brorsons — måste vi erkänna att mr Stephen icke kunde ha blandat bläsyra i den dryck, han tillredde. Han kunde ej ha gjort det i min tanka. Juryn instämde. — Det kunde han visst icke ha gjort, sade jurymännen, om vittnesmålet är öfverensstämmande med sanningen: — Nåväl, mina herrar, vi veta, att mr John Grey är en god och redlig man, och han har vittnat, efter att ha aflagt sin ed inför sin Skapare. Knappt hade domaren sagt detta förrän ett besynnerligt buller hördes utanför — ett larm, som om en folkhop strömmat mot Röda Lejonet. Domaren och juryn afbröto öfverläggningarne för en liten stund, för att oväsendet skulle kunna hinna att lägga sig. Men istället för att lägga sig, kom det allt närmare och närmare, och omsider strömmade in i rummet ifriga menniskor med otålighet målade i deras anletsdrag — alla upprörda, alla försökande att straxt få meddela den nyhet de medförde. Något nytt rörande saken hade blifvit upptäckt.