Göteborgsposten – 2 augusti 1864, sida 1

ina delen, med att smått förtala sin nästa, ch den maskulina, då detta kära ämne ejäckte till, att ställa dagens horoskop med afseende på väder och vind. Att man kan hal något roligare för sig än att vänta, derom äro vi ju ense, och så tycktes man tycka äfven denna gång. Man lutar hufvudena tillsamman, man höjer sig på tå, man ser på tornuret med blickar så hvassa som ville man med dem ge timvisaren en puff i ryggen. Dock — nu klarna alla blickar, ty inifrån staden höras tonerna af en liflig marsch allt mer närma sig och ögonblicket derefter synes en lång rad af bajonetter röra sig utefter stora gatan — bevars Österlånggatan, skulle jag säga, det läte ju annars som hade vi ej mer än en stor sådan. Vi bo väl icke i Kongelf heller! Nåväl, utefter Österlånggatan således glänser ett långt tåg af bajonetter mot en klar morgonsol, och i spetsen för detta vajar den blågula fanan, vacker och kär, sitter der ock ett par ullsaxar i hjertvapnet. Snart har den glänsande raden kommit närmare, tonerna ljuda allt starkare och nu komma våra skarpskyttar der, med en pli och hållning, minnsann, som ville äfven de säga, att Mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än, och som bure de, om just ej Sveriges, dock Borås öde på sina bajonettspetsar. Men nu ringer stationens signalklocka och i ett lika ögonblickligt nu har — bland oss icke-militärer, förstås — den allra behagligaste oreda inträdt: man knuffas, — man trängs — alla vilja nu med — ingen vill blifva efter — sauve qui peut — vär allt med; — glöm ingenting! (Nej, för all del, åtminstone ej buteljkorgen.) Tack vare de, som vanligt, goda anordningarne, ur detta lilla h—te slipper man dock snart, ty nu är man instufvad, hvisselpipan ljuder, tåget sättes i rörelse och man åker kappsäck banan utåt. Tacka vill jag i de gamla, goda tiderna! Kom man till en vacker utsigt, stannade man en smula för att jouera af den; kom man till en skuggrik äng, stannade man äfven der en stund, om man så tyckte, fördröjande tiden med att undersöka hvad läckerheter som möjligen kunde ha förirrat sig i den medhafda matsäcken. Hvem bor på den der vackra egendomen, som ligger der borta: hette det en annan gång. Åh, kors, det är ju min gamle kamrat P., som jag ej sett sedan han blef kuggad men jag eslank igenom för Boström i verlden! Har du hamnat här? Och så begaf man sig af till den gamla vännen och blef der så länge hans tunna rann. Ja, så var det då, men i vår tid vet man bättre än att så der slösa med sin tid. Nej, med ångan och elektriciteten i vår industri ha vi fått qvicksilfver i blodet också. Festina lente! var en grundsatts, som vi tillämpade på allt, men framför allt på våra resor. Men nu... Dock, till ämnet. Vi hade blifvit hastigt och lustigt instufvade, sade jag, och uppåt banan bar allt i flygande fart. Medan vi så der ila framåt, vore det ej ur vägen, om vi toge en öfverblick af de pittoreska omgifningarne, men som ni mins ha vi åkt den vägen en gång förut tillsammans, och det i ej ringare sällskap än sjelfvaste kungens, och är det måhända öfverflödigt. Men att vi gjorde den der lilla turen dagen efter vår jernvägsinvigning, mins ni måhända, men att då just i dag är årsdagen, mins ni säkert ej. En presentation af några af dagens hjeltar, torde måhända komma att intressera er. Det är nemligen ej endast Borås skarpskyttar, som befinna sig på det af ej mindre än tjugo vagnar bestående tåget. — Bland de öppna vagnarne kommer man nemligen till en med idel främmande ansigten. Hvilka kunna dessa