Göteborgsposten – 30 juli 1864, sida 1

det är liksom om hon blefve anklagad, ser ni, mitt herr skap, och hon säger, att hon aldrig förr i sitt lif stått inför någon domare eller någon jury och att hon aldrig vari vid transportationsskranket. Efter att ha lemnat denna upplysande underrättelse gick Betsy Pepperfly, och mrs Gould fördes in, klädd : den stora hatt och den rutiga shal, hon lånat Judith. De var omöjligt att öfvertyga enkan, att hon icke stod insö rätta som brottsling; hennes ideer om domstolar och rätte gångar voro ytterst orediga. Hon hade med sig starkt lukt salt, och någon hade stuckit i henues hand en flaska ättika för att hon skulle kunna fukta sin näsduk och sitt ansigte men hennes skälfvande hand hällde ut så mycket ättika att hela rummet luktade deraf. — Hvad heter ni? frågade domaren, sedan man met svårighet förmått henne aflägga eden. — Ack, snille herrar, var barmhertig mot mig Jag är bara en stackars enka, var det snyftande svaret. — Nå hvad heter ni, om ni är enka? sade domaren — Eliza Gould. O, var för all del goda mot mig. — Om ni icke lugnar er och visar er någorlunda förnuftig, skall man kanske tvinga er dertill, ropade domaren som hade att lättretligt lynne. Hvad är ni rädd för? at man skall äta upp er kanske? — Jag har aldrig i mitt lif gjort någon menniske något ondt, så vidt jag minns — och det är en faslig skam för mig att ha blifvit förd hit, jag som är en ensan enka! svarade mrs Gould hysteriskt, medan ättikan dröj från hennes ögonbryn och niisa.