Göteborgsposten – 30 juli 1864, sida 1

A AA—————— framträdde på scenen för att emottaga publikens hyllning och afsked. Sedan hr Elfforss funnit sin uträkning vid att afstå från besöket i Göteborg och med hela sin trupp begifvit sig till Eskiltuna, antagligen för att gmida medan jernet är varmt och hr Hessler icke låtit höra af sig, trodde man att Thalias portar skulle blifva tillstängda åtminstone ett godt stycke in i nästa månad, men knappt hade de sista tonerna af Stradellas bön förklingat, förrän vår publik får förnöja sig med de välkända tonerna af In the strande. Om söndag uppträder nemligen på stora teatern mr albain med sällskap, de s. k. Christy Minstrels, hvilka under någon tid gifvit representationer på teatern å Lorensberg. Det heter på programmet, att det är sista representationen, men känna vi nutidens små och stora artister rätt, så tillhör detta lilla ord ett språk, som ehvad namn det än må hafva, dock svårligen torde kunna kallas sanningens. I början af nästa vecka komma hrr Mantrius och Döcker att gifva en soire härstädes. Den förre är en af kungliga teaterns i Köpenhamn mest framstående skådespelare och dessutom en gammal bekant för den äldre generationen af Göteborgs teaterälskade publik, sedan den tid då han för omkring 15 år sedan uppträdde härstädes tillsammans med ett danskt teatersällskap, hvilket stod under direktion af en viss hr Lange, numera direktör för Folketeatret i Köpenhamn och hedrad med den klingande ehuru något oegentliga titeln at kammarråd:. Bland annat gjorde man då för första gången bekantskap med Nestroys roliga lustspel Talismannen eller De begge Kodhärige, hvari hr Mantzius con amore utförde Titus Brandstocks tacksamma roll. De sista spåren af den år 1734 uppförda gamla Lejonbryggan äro nu utplånade, och sedan kajen åt Gustaf Adolts torg blitvit fullbordad är det omöjligt att ana hvarest den sista representanten af den antika smaken i våra fordom så halsbrytande bryggor varit belägen. Den sista? Nej, vi misstaga oss, ännu hafva vi 2:ne qvar i slussbryggan och bryggan öfver kanalen mellan Henningska huset och Vattenreservoiren. Men dessa äro också de enda, och vi skola hoppas, att de snart försvinna, åtminstone den första, hvilken ehuru den kan vara en passande pendant till den mer än skröpliga Slussbyggnaden likväl genom sitt läge gör ett alltför skarpt afbrott mot våra öfriga eleganta och smaktulla bryggor. Etter vi nu en gång befinna oss i dessa trakter, skulle vi vilja påpeka det mindre snygga och renliga tillstånd, hvari den del af torget framför Göta Källare, som är upplåten ät hrr droskkuskar, ofta befinner sig. När de resp. körsvennerna med sina åkdon en corps befinna sig på platsen faller det icke så mycket i ögonen, men när marknaden har varit god och förrådet at hästar och ekipager är fullkomligt upprymdt, presentera sig för vandraren åtskilliga mer eller mindre flytande laddningar, eller små kompakta pyramider af diverse, hvilka utom den ohelsosamma atmoster som derigenom uppstår, förläna åt torget en alltför landtlig och idyllisk anstrykning. I hufvudstaden pågår för närvarande inom pressen en agitation mot priset för turerna med ångsluparne mellan Strömparterren och Djurgården. Man vill ha atgiften nedsatt från 10 till 5 öre. Vi undra just hvad hrr stockholmare då skulle säga om priserna på våra ångslupar mellan Staden och Klippan eller mellan Staden och Långedrag. Men vi tillhöra ett tålmodigt slägte, hvilket bäst bevisas deraf, att det alltid är fullt upp med passagerare både på turer och returer. Det