Göteborgsposten – 19 juli 1864, sida 1

— In NN sellska noten för i fjol, fordrade, att de olik: representantförsamlingarne skulle alla ha lik: vetorätt i Danmarks gemensamma angelägen heter. En sådan begäran kunde danska rege ringen naturligtvis ej bifalla, emedan derige nom danska monarkien skulle varit de fact dragen in under tyska förbundets välde. Et par af Slesvigs riksrådsmedlemmar, slesvig holsteinska agitatoror ex professo, afhöllo sig äfven från delaktighet i riksrådet och protesterade i Tyskland mot nämnde råds kompetens, hvilket föranledde en betydelselös notvexling. Riksrådet var dock för fattande af beslut tulltaligt och kunde derföre undvara de nämnda båda protesterande slesvigska medlemmarne. Inom Slesvigs ständerförsamling sördes en liflig strid under flera år mellan del danska och det tyska partiet, hvari det senare dock alltid hade öfverhand, emedan den slesvigska vallagen företrädesvis lade makten i de tyskt sinnade egendomsegarnes och borgarenas i städerna händer. Den slesvigska vallagen var alldeles sör reaktionär och tarfvade större liberal hänsyn till äfven de andra klasserna af besolkningen. Danska regeringen framlade derföre ofta det ena reformförslaget efter det andra, alla i liberal riktning, af hvilka dock intet väsentligt gått igenom, emedan de alla strandat mot den tyskt sinnade majoritetens reaktionära nej. Denna majoritets oböjlighet var i sig grundad på en afslesvigholsteinska agitatorerna väl uppgjord taktik, att genom förhindrandet af reformer göra betolkningen alltmera missnöjd och vältra skulden derför ifrån sig på regeringen, som äfven ofra anklagats för förtryck i Slesvig, just då hon velat befrämja friheten och reformerna derstädes. Emellertid började man dock få ögonen alltmera öppna för det verkliga förhållandet, hvartill äfven något bidrog den eländiga reaktionära ställningen i sjelfva Tyskland; och det liberala eller danska partiet vann alltmera öfverhand inom slesvigska ständerförsamingen, till hvilken, då något nytt val gjordes, oftast valdes i stället för en anhängare af tyska partiet en sådan at det danska. Det tyska partiet märkte, att det snart skulle, om det fortginge på detta sätt, komma i minoriteten, och beslöt derföre, synbarligen på inrådan söderifrån, att rikta ett dunderslag mot regeringen. Det var då denna ständerförsamling utförde det märkliga beslutet att upplösa sig sjelf, d. v. s. den ötvervägande och tyskt sinnade majoriteten utträdde, hvarefter den för besluts fattande ej fulltaliga danska minorite ten äfven måste nedlägga sitt mandat. Danska regeringen skyndade att inkalla suppleanterna, men dessa åtlödo ej, hvarföre regevingen måste officielt upplösa församlingen. De nationala organerna i Köpenhamn, och särskilt Feedrelandet, begärde flera gånger, att regeringen skulle utskrifva nya val, men dels var tiden härför för kort och olämplig dels, ruktade regeringen för möjligen våldsamma rörelser, som skulle kunna i händelse af nya ralagitationer komma till stånd och sannolikt itven, så retad och upprörd som stämningen lå var, leda till ett formligt uppror med ty itsöljande krigsutbrott från Tyskland. Dei ar äfven detta regeringen ville undvika. Saedes fanns ingen slesvigsk ständerförsamling, ill hvilken hon kunde vädja, och ännu i denia stund finnes ingen sådan. Dessutom synes det vara egendomligt att ordra, det en församling hvars verksamhetsrets endast utgöres af den landtdel, som föramlingen särskilt representerar, skall tillfråas angående gemensamhetsärenden, hvilka fven angå en annan landtdel och för hvilka åda redan ha en gemensam lagstistande föramling, riksrådet. Det torde dessutom icke ara obekant, att ministåren Hall förklarade AiAii. n1 —— 00 —