Göteborgsposten – 18 juli 1864, sida 1

—— —— och hon tycktes vara sömnig, och jag ville derför icke ataga mig henne da. Antingen i qväll eller i morgon bittida skall jag ha det nöjet att möta er hos henne, mr Grey. — Som det faller sig bäst för er, svarade mr Stephen Grey: Det gör mig detsamma. — I qväll då kl. sju, sade mr Carlton. Om jag flnner, att jag omöjligt hinner att komma dit i qväll, så — han dröjde funderande — sa måste jag uppskjuta det till i morgon förmiddag kl. tio. Fruntimret tyckes vara helt ungt. — Ja det tyckes hon. Hon säger, att hon är tjugotvå år, men jag skullo icke ansett henne så gammal. Hur kom det sig att er vagn välte i gär qväll? — Jag vet det lika litet som ni, som ej var närvarande. Det förekom mig som om hästen skyggat, men allt gick så fort, att jag icke är viss derpa. Om den skyggade var det icke mycket, och jag kunde ej upptäcka något som förorsakade det och jag kan ej begripa hvarför den föll eller hvad den föll på. Dot var på det jemna vägstycket — den enda bit, der vägen är jemn, häremellan och Stora Wennock. Evan är bättre och hästens åkomma är obetydlig. — Det berättades i staden att ni samtligen voro omkomna — alla ihjälslagua — ni sjelf, betjenten, hästen och phaetonen. Mr Carlton skrattade. Det var ej lätt att förbli allvarsam i mr Stephen Greys sällskap. De skiljdes och gingo åt hvar sitt håll.