Göteborgsposten – 18 juli 1864, sida 1

——————— — är angenämt nog, men det är det sociala resultatet som egentligen lockar. Lorder bugade sig för mr Lumley under hans regering; han ansågs vid hofvet nästan som en välgörare för det han engagerade Jenny Lind — en biskop lät ringa i katedralens klockor för honom då han intågade i hans stad — Metternich skref till honom Mon cher Lumley — ambassadören gjorde en statsaffär af engagerandet af en trupp balettbarn från Wien, den minst försvarliga handling under mr Lumleys bana — och slutligen berättar han oss en underhållande anekdot om Cavour, ådagaläggande hans öfvertygelse att äfven han sjelf var en politiker. Af en händelse, skrifver han,räkade jag grefve Cavour på jernvägsstationen då jag skulle lemna Turin efter ett besök derstädes. Som jag var presenterad för honom förut, inviterade den store statsmannen mig att så långt som våra vägar voro gemensamma åka hos honom i statsvagnen. Under loppet af konversationen anmärkte jag, hurusom nödvändigheten att gifva sina planer tillkänna var en af den konstitutionella styrelseformens olägenheter, och att jag i min egen lilla sfer skulle tycka illa om att vid alla tillfällen förklara mina afsigter. Cavour svarade hastigt härpå: Man förklarar sig icke, man endast svarar. Mr Lumleys fester i sin privatbostad i Fulham voro saisonens evenementer. De voro till trängsel besökta af utmärkta personer at båda könen, äfvensom af dramatiska, artistiska och litterära notabiliteter, både engelska och utländska, bland andra kejsaren af Frankrike. Bjudningar till dessa glada reunioner voro ifrigt eftersökta. Jenny Lind och hertiginnan af Bedford syntes der tillsammans och drogo hela Londonerverlden dit. Mr Lumley passade mycket väl som värd bland alla dessa gäster. För att lyckas i en sådan roll som mr Lumleys behöfver man likväl någonting mera ön skicklighet, takt och kännedom at publiken. Man behöfver en ädlings af gammal ätt eller en stor lärftskramhandlares förmögenhet, och detta egde ej Mr Lumley. Han var alltid tvungen att stödja sig på någon Åpatron; patronerna togo ut sina pennningar af de medel som inflöto, och slutligen bragte ett gräl med en lord Ward honom till hans ruin. Vare det nog att om detta gräl säga, det en viss lord Ward hade makt att upphäfva hans tillståndsbref för teatern och att han, tvärt emot Mr Lumleys förväntan, fordrade att utfå sina penningar lika väl at honom som af någon person utan titel och artistiska instinkter. Mr Lumley måste derföre draga sig tillbaka, lycklig, säger han i sina minnen, och helt visst lycklig att ega ett lynne, som etter ett sådant fall kunnat tillåta honom att skrifva en så genialisk bok, som den han nu utgitvit.