Göteborgsposten – 18 juli 1864, sida 1

Article Image
AAA VAN IBRD lika rätt, grundad på talang och popularitet, ville dock ingendera framträda inför publiken! före den andra. Min Gud! utropade balettmästaren törtviflad, Cerito vill ej börja före Carlota och Carlota iocks föro Cerito! Det finnes intet medel att öfvertala dem; allt är slut! Lösningen är lätt, svarade jag. Låt den äldsta, såsom det är hennes ovilkorliga rätt, intaga den afundade ställningen. — Damerna skrattade, rodnade och gåtvo vika för hvarandra. Baletten vann stor framgång?. Då det blet nödvändigt att utveckla energi egde mr Lumley ätven denna egenskap. Så, när hans prima donna Grisi förklarade, att hon icke kunde sjunga, emedan hon var nära att rblifva moder-, reste mr Lumley direkte till Rom, fick der tag i mad. Frezzolini och återvände i rätt tid tör operans begynnande. Aldrig led han något verkligt nederlag, ehuru han intill slutet af sin bana led obehag at den tryckning som utöfvades på honom, än af hofmän som begagnade sig af drottningens namn, än af tförnämt folk som helt enkelt i sin egenskap at förnämt folk fordrade att få blanda sig i teaterns affärer. Så tvingades en miss Edwards på honom under namn af signora Favanti, och en kunglig prinsessa skret till honom att hans skötsel af teatern ej gifvit henne oblandad tillfredsställelse; men värst voro artisternas vänner, om hvilka mr Lumley skrifver foljande roliga rader: -En del af mina förargelser härledde sig visserligen från de stores ständiga fordringar. Den ena begäran efter den andra om nedläggande af en opera eller upptagande af en annan, för att derigenom tjena någon hög persons nycker eller en sångares intresse, utgjorde beständiga törnen lör en stackars teaterföreståndare, som blott var alltför ifrig att stå alla sina patroner till tjenst. Då till dylik förtret lägges artisternas orimliga fordringar och kapriser och de Lexplosioner af dåligt lynne, ja raseri som t. ex. Fanny Cerito ständigt fann nöje att tillåta sig, kan man lätt föreställa sig hvilka ovärigheter jag skulle ha att kämpa med. Många af dessa förorsakades äfven af en hop folk (af italienarne kallade procoli-) bestaende af fäder, mödrar, fastrar eller andra slägtingar, verkliga eller fingerade, till artisterna. Dessa påhängen anse sin kallelse förfelad om de icke underhålla oron. Pere Ceritov var i synnerhet ett anmärkningsvärdt exemplar af detta slägte. Han arsäg sin egen närvaro vid teatern lika nödvändig som dotterns. Då han berömde hennes utvaldaste effektdansar, talade han alltid kollektivt och yttrade till exempel Nous avons danst magnifiquement ce soir! Bref brukade hagla ötver mr Lumley med beklaganden öfver det ena eller andra slaget af tavoritskap. Understundom var han tvungen att blidka en dansös med lika mycken takt och omdöme som skulle behöfts för att styra en stat. Dansöserna synas ha varit mera ohandterliga än sångerskorna, hvilket måhända berodde på det ofantliga företräde som gafs ät de förstnämnda. Mr Lumley trodde tydligen, att hans blifvande rikedom snarare låg i hans artisters ben än i deras strupar. Han sörjer nåstan patetiskt öfver hvad han kallar den koreografiska konstens förfall — eller med andra ord försvinnandet at den gamla tidens baletter, hvilka tråkade till döds alla dem som kommo för att se vackra qvinnor I vackra attityder. Sanningen är att operahuset är ett slags stat, och det är deri orsaken ligger, hvarföre sådane män som Lumley så starkt efttersträfva att blitva dess styresmän. — Höga herrar finna sitt lif tråkigt och försöka göra det intressant genom att förvandla nöjet till affär. De använda derföre lika mycket inflytande för att genomdrifva en ny sångerskas antagande som för att betrygga en parlamentsomröstning, och intrigera itrigare för en dansös än för en monark. Direktören för en opera är således en person af stor betydelse för en hel krets af högt uppsatta personer, han finner sig ärad som en hertig och blir ett dagligt sällskap åt samt i många afseenden jemlik med prinsar. Det pekuniera resultatet af en god operasaison or mlmE——— nn

18 juli 1864, sida 1

Thumbnail