Göteborgsposten – 14 juli 1864, sida 1

——aäAp— — —— — — r ju emellertid alldeles naturligt, att tonen ,! kall vara sådan i dessa dagar, då den ena tora nyheten aflöser den andra; då man änu på långt när ej hunnit räsonnera sig mätt örande förlusten af Als, förr än en nästan ika nedslående underrättelse ingår om en toalt misslyckad expedition i Jylland; då funleringarne om och när turen skall komma ill Fyen och Seeland knappast kommit i saren, förrän underrättelsen om en af konungen sjelf. önskad ministerförändring som en bomb slår ned bland den redan förut nog nedslagna massan. Det var i går vid middagstiden sistnämnde nyhet borjade sprida sig i Köpenhamn; den kom något oväntad, man trodde att den meningsskiljnad mellan konungen och hans rådgifvare, som vid flera tillfällen gått och spökat, efter senaste biläggelsen skulle vara alldeles häfd; då man nu, när sakernas läge är sådant, att enighet på högsta ort är mer än någonsin af behorvet påkallad för att söka afvända den allt mer och mer hotande faran och upprätthålla folkets sjunkande mod, på en gång erfar att ministerkrisen kommit till fullt utbrott med de kända följderna. Å den restauration, der jag brukar intaga min middag, infinner sig ett stort antal gäster och bland dem många ifriga patrioter och politici. Der finnes isynnerhet en, en äldre man, hvilken fullkomligt dominerar konversationen i det rum der han slår sig ned — serveringen sker vanligen i flera rum — och tillochmed låter närgränsande rum komma i åtnjutande af hans högröstade orationer. Hans åsigter äro för öfrigt i de flesta fall fullkomligt sunda, och hans fosterlandskärlek är sann och ej dikterad af några enskildaeller partiintressen. Jag slog mig ned vid det bord, der han brukar ha sin plats. Han var ännu ej kommen då, men vi alla kring bordet väntade, för att få böra hans mening om hvad som förefallit inom -statsrådet på förmiddagen. — Ändtligen kom han. r det verkligen sannt, hvad man säger, eller har den person som här nere på gatan berättade mig den stora nyheten (han brydde sig ej om att närmare antyda densamma, och det var ju också öfverflödigt då alla nog visste hvad han syftade på) endast velat dupera mig! for han ut innan han väl satt sig. Man intygade sanningsenligheten at berättarens ord. Men nu brast mannen löst, och hade höga vederbörande kunnat höra honom, skulle de trott det vara dombasunens åskor som dånade. Der fick Christian IX sina fiskar varma, skall jag säga, och de personer, hvilka af ryktet nämnts såsom hans nya rådgifvare, äfven. Vi roade oss litet hvar vid bordet med att motsäga den ifrige ordföranden, men jag tror att det ej fanns någon som icke 1 sjelfva verket i tysthet medgaf att han hade rätt. — Jag skulle kunna omnämna en hel del yttranden, som jag förnummit, rörande den försiggångna ministerförändringen, men hvartill tjenar allt kannstöperi härom? När man ser detta herrliga, bördiga land, detta idoga folk, och tänker att detsamma skall vara underkastadt ett af hjertlösa fiender fördt krigs alla härjningar och fasor, skulle man sannerligen kunna gråta blod! — Men låtom oss vända våra blickar från dessa skräckscener och i stället snacka om mindre hårresande ämnen. Här är nu tyst och stilla inom nöjenas verld, åtminstone hvad beträffar teatrarnes verksamhet, och tillställningarne å Tivoli oel lAlbambra lära ej heller vara så lifvade i år som föregående somrar. De nöjen som erbju sda sig törsmås dock ingalunda, och en förlu Istelse som i år mycket kommit i svang ä att göra lustresor på den nord-seeländska jern I banan. Synnerligast om Söndagarne begagna U—