Göteborgsposten – 14 juli 1864, sida 1

Efter en långsam handtryckning gick mr Carlton nedför trappan, ty Pompey visade sig. Laura lyssnade efter stängandet af förstugudörren och på de sista genljuden af stegen på den grusade gången — dessa steg, som voro den ljufvaste musik för hennes öra. Och när dessa genljud bortdött, drog han en djup suck, alstrad af inre rörelse, och återvände till sin fars rum. När mr Carlton kom ut genom porten, mötte han två damer — eller rättare sagt en dam och en liten flicka. Han gick förbi dem blott med ett helsningsord och en lyftning på hatten, när damen stannade och tilltalade honom med låg och mild röst. — Ni är då kommen tillbaka, mr Carlton. Har ni varit inne hos pappa? — Jag kommer från honom nu, miss Chesney. Han är betydligt bättre. Plågorna äro icke förbi, men jag är viss om att de äro icke på långt när ens sådana, som de voro när jag reste bort. Om ett par dar kan han gå ned, hoppas jag. Den lilla flickan närmade sig honom med ett danssteg och sade: — Mr Carlton, jag vill, att ni snart gör pappa frisk. Han har lofvat att skaffa mig en rolig fridag tillsammans med sig, när han blir frisk. — Jaså, miss Lucy, svarade läkaren muntert. Jag skall då skynda att få honom frisk för er fridags skull. God natt, miss Lucy, god natt, miss Chesney. Han öppnade porten för dem, lyfte åter på hatten, stängde porten efter dem och fortsatte sin väg. Månen