Göteborgsposten – 13 juli 1864, sida 2

— —————— s c — Hade jag ej mist henne, hade jag kanske varit helt anna än den jag är. — Menniskor i denna verlden äro merendels hvad de sjelf göra sig till, utan att far och mor böra bära skulden derför, svarade kaptenen sträft. — Ja, men jag menade blott att vara lycklig, sade mr Carlton. Ni vet ej hvad min barndom och ungdom varit, då jag icke hade någon mor. Hade hon lefvat, skulle det varit helt annat. — Är er far fattig? frågade kaptenen, för ögonblicket intresserende sig för frågan. — Nej visst icke. Han är rik. Och jag, mr Carlton lade plötsligt stark tonvigt på dessa ord, är hans ende son, hans enda barn. — Jag tror att medikamentet borde ombytas. Anmärkningen återkallade mr Carlton till det nuvarande. Han steg upp, tog medikamentsflaskan, som kapten Chesney pekat på, och var åter den lugna läkaren. Efter några minuter gick han. Då mr mr Carlton gick, fattade kaptenen det sidenband, som var bundet vid hans säng, och ringde så högt, att han derigenom skulle kunnat väcka nio sofvande menniskor. Det var för Pompey, som skulle följa ut doktorn; och detta slags ringning bestod vanligen Pompey. (Forts.)