Göteborgsposten – 12 juli 1864, sida 1

åtfölja oförsigtiga och misslyckade spekulatio, ha de lemnat affärerna i guld uteslutande åt kolosserna bland affärsmännen. Följden häraf var den att guldet nådde det länge förutsagda premium at 100 procent. Det gifves knappt en köpman eller en financier i Newyork, som icke skrattar åt ofvannämnda åtgård, som skenbarligen är riktad mot dem, som göra hasardaffärer i guld, men i sjelfva verket är riktad mot alla lagliga bankaffärer, och hvilken, ifall alla dessa Fraldestänmelser kunde genomföras, skulle förjaga allt guld ur landet och allvarsamt skada importhandeln med Luropa. Åtgärden är en sarce från början till slut och skulle aldrig ha gått igenom något af representanthusen om deras medlemmar varit ens till en del sammansatta af köpmän och affärsmän i stället för af köpslagande politici och tredje ordningens landsorts-advokater. Det demokratiska partiet har efter myc ken tvekan beslutat att icke motsätta sig Chicago-mötet, hvilket dertöre kommer att sammanträda d. 4 Juli, den ursprungligen bestämda dagen. Ehuru general Fremont har vunnit demokraterna genom sina djerfva anklagelser mot administrationens olagligheter och allmänna uselhet samt troligen skall få en stor del röster af partiets oberoende medlemmar, så är det dock icke antagligt att mötet skall åtskiljas utan att komma öfverens om en kandidat af den ortodoxa demokratiska trosbekännelsen. Kandidaten blir general Grant, ifall han tager Richmond, hvilket dock ingen nu hoppas att han skall göra före d. 4 Juli; hvarom icke blir det MClellan. Mr Lincolns anspråk på ett återval, mottages ej af allmän heten med ynnest. Hans vänner i Baltimore snarare skadade än gagnade hans sak, och både Fremonts och MUlellans partimän täfla med hvarandra om hvem som skall tala mest föraktligt om honom. Hvarje opponent till en kandidat anser sig ha rätt att leta fram alljmöjlig skandal, offentlig eller enskild, mot den man han önskar nedgöra. Amerika är vid ett presidentval sjudande af partiilska, och en kandidat till presidentstolen måste vara renare än englarne om han icke skall bli nedsmutsad af gement förtal och ihärdig elakhet. Medan mr Lincoln var helt enkelt president, blef han icke behandlad med särdeles ohöflighet ens af sina politiska fiender. Det värsta som offentligt sades om honom var hvad hans vän mr Wendell yttrade: att han var ett dumhufvud. Enskildt kallades han fastlagsnarr och en smutsig skämtare, men dessa epiteter funno ällan väg till offentligheten. Efter hans uppträdande som kandidat för det nya valet har dock all delikatess i detta afseende blifvit satt åsido. Tusentals tungor slunga nu skamlöst i det starkaste och vedervärdigaste pöbelspråk fula epiteter mot presidenten. Den förnämsta demokratiska tidningen i NewYork rättfärdigar i en artikel denna förändring i ton mot mr Lincoln derigenom, att han önskar bli president för ytterligare fyra år, hvarföre man kan tala om honom lika oförbehållsamt som om någon medborgare. Det skulle varit opassande, säger tidningen, ratt kalla mr Lincoln för en sastlagsnarr, hvilket han verkligen är, ifall han blott varit vår president; men sanningen måste bli utsagd, då han är en president som söker att bli omvald, och handlande efter denna princip angriper den honom såsom moraliskt olämplig för sin höga ställning samt citerar en äsigt som uttryckts af en bland de förnämsta medlemmarne i en af de stora religiösa samfunden, hvilken med en deputation besökt Washington, att nemligen mr Lincolns språk och uppförande var det at en narr och dåre. Tidningen tillägger ett uttryck af en senator i Förenta Staterna rvatt han varit tvungen att