Göteborgsposten – 12 juli 1864, sida 1

bemött Judith Ford i mr Carltons hus med så, mycket öfversitteri, och vagnen var ett lätt elegant åkdon, den brioli, hvarom mr Gould talat. Mr Carlton gick ut ur stationen, när den stannade, och betraktade sin betjent så noga den mörka qvällen det medgaf. Denne hade ett par gånger öfverträdt nykterhetens bud, och hans herre misstänkte, att uppskofvet halt summa orsak. Men han tycktes vara temligen nykter, när han ho pade ned. — Hvad var det jag befallte dig, Evan? — Jag är mycket ledsen öfver att jag kommer så sent, sir; jag kan icke förklara huru det kom sig, var det urskuldande svaret. När jag mötte omnibusen, biet jag så förskräckt, att man skulle kunnat slå mig omkull med en fjäder. Jag vet att jag gaf mig ut i god tid, och — — Ljug icke, Evan, afbröt mr Carlton lugnt. Du vet, att du icke gaf dig ut i god tid. Han antydde karle sn genom en rörelse med handen att gå at den andra sidan och steg sjelf upp på kuskbocken. Det var icke ofta, som mr Carlton sjelf tog tömmr irne; kanske tvillade han denna afton på att hans betjent var riktigt nykter. Mr Carlton lät vagnen rulla åstad, icke fullt med den djerfva hast, som karakteriserade omnibusen, men dock temligen fort. Den lätta vagnen hade goda fjädrar, men omnibusens voro troligen mycket slitna. Ungefär midt emellan de begge städerna var ett stycke jewn vig, och de hade kommit dit och foro hastigt framat, då hästen helt plötsligt spratt till och föll.