Göteborgsposten – 12 juli 1864, sida 1

W WWA— W — spetsen ända ned i grundlagren. Maktlöst utåt, med starka friherssträfvanden inom landet, med en redan prononcerad rörelse i denna anda uti sina gränsprovinser, kortligen, med en förbryllande social förvirring kunde Ryssland först endast svagt möta det polska upproret. Finland återsordrade sin gamla quasikonstitutionela frihet, på hvilken det trodde sig kunna grunda en liberal nationalsträfvan, understödt at det då långt ifrån svaga Skandinavien. Ryssland förstod det kritiska i situationen och beviljade Finland hvad det begärde — ack, det var så litet; det vid friheten ovana landet begärde blott en formel: sina ständers sammankallande, utan att i tid betinga sig upptyllandet af de grundvilkor, hvilka skulle kurna garantera landet dess verkliga frihet. Finland blef emellertid lugnadt genom den skenbara eftergiften. Upproret i Polen drog alltmera till sig uppmärksamheten. Ett inom Ryssland starkt liberalt parti, hvilket såg i detta uppror ett medel att försvaga det gammalryska partiet och åvägabringa tidsenliga reformer inom sjelfva Ryssland, visade en stark lutning åt det revolutionära polska partiet. En oförsigtighet af polackarne förändrade dock denna för frihetsvännerna gunstiga position. Den framgång, de i början rönte, och Rysslands märk bara förvirring stegrade deras fordringar för mycket. De fordrade återupprättandet af hela det forna Polen och begärde således tillbaka äfven landtdelar, hvilka till öfvervägande grad russifierats och hvilkas afträdande skulle kastat Ryssland för långt tillbaka, kanske tillochmed för framtiden omintetgjort dess stormaktsanspråk, isynnerhet som Polens framgång med säkerhet kunde antagas skola dritva ätven det nationala finska partiet till fordringar om sjelfständighet, som kunde vänta understöd från Skandinavien. Det liberala partiet inom Ryssland hade ej hunnit så långt, det drog sig för den obetydlighet, hvartill dess land skulle på detta sätt kunna bringas, och det antog en afvaktande hållning, hvars första resultat blef stillatigande och lugn. Nu kunde ryska regeringen uppträda och slå an på de nationela strängarne. Ingen röst höjde sig deremot; ätven organer, hvilka förut ansetts töra det liberala partiets talan, ställde sig på regeringens sida, och man upplesde nu för första gången den märkliga tilldragelsen, att i det stora östra riket bildats en opinion, en fosterländsk entusiasm, hvilken understödde regeringen. Den europeiska diplomatien rörde sig för långsamt, och Ryssland fick tid att sammandraga allt talrikare trupper inom det olyckliga Polen. Det vestra Europas tvekan stärkte Preussen i dess beslut att ytterligare närma sig Ryssland, och det är numera ej längre någon hemlighet, att mellan dessa båda länder en formlig konvention ingicks i fiol, att de skulle ömsesidigt understödja -hvarandra gentemot Polen. Den preussiska militärens beteende, att med en mördande kartescheld möta och upprifva de polska friskaror, hvilka sökte att för en öfvermäktig fiende tlykta in i Posen, var den mest upplysande illustrationen. Framställningar gjordes i Berlin från Frankrike, men besvarades undvikande. IIr v. Bismarck sjelf var tillräckligt storljugare, att kunna inom deputerade kammaren säga, det ingen konvention mellan Ryssland och Preussen förefanns. Slutligen rörde sig hela det vestliga Europas diplomatiska kontingent och från de flesta europeiska hot gjordes hos Kyssland en framställning, hvari framhölls huru skräckscenerna i Polen väckt Europas fasa, och önskades, att Ryssland skulle söka tillfredss polackarnes rättvisa fordringar, såvidt det lät — EEE EEE — — —