Göteborgsposten – 12 juli 1864, sida 1

att Rysslands sall måste vara nära, isynnerhet som alliansen mellan vestmakterna då var ännu skenbarligen fast. Genom det lufthål, som härigenom bereddes åt de nationala sträfvandena, hvilka ville kullkasta folkens beroende af den i wienerfördragen sanktionerade turstepolitiken, vaknade till nytt lif åtskilliga förhoppningar, de der bebådade en rättvisare revision at Europas karta. Bataljerna i Italien och den nationala enhetstankens bringande nära sitt förverkligande på den klassiska halfön var ett mäktigt steg framåt. Den om ständigheten, att Frankrike åtagit sig saken och sålunda syntes vilja ställa sig i spetsen för samt med sitt maktord och i nödfall sina vapen understödja nämnda nationala sträfvanden, gat des en större betydelse och deras ledare en djerfvare bestämdhet. Den skandinaviska enhetsrörelsen bl. a. erhöll en bestämdare form och vågade nu framträda med uttalandet af förhoppningar, hvilka gingo ut på ingenting mindre än en politisk sammangjutning, dock med resp. inre sjelfständighet, af de trenne skandinaviska rikena och en uppmaning till öfriga angränsande, af annan makt beroende folk, att ansluta sig till denna folkliga union och såmedelst för alltid resa mot Ryssland det bollverk i Norden, som är för den europeiska Jemvigten nödvändigt. Ja, det gick derhän, att Sverige-Norges konung, Carl XV, personligen besökte kejsar Napoleon och erhöll vissa löften om hans vilja att för sin del understödja en sådan plan. Den upptogs ej lika gunstigt i England, ehuru man likväl der icke öppet motsatte sig den. Samtidigt pågingo ätven de nationala enhetssträfvandena i Tyskland, hvars furstar måste böja sig och hyckla konstitutionalism. Ryssland var svagt och absolutismen egde derföre icke mera i det något stöd. De båda tyska stormakterna voro derföre ifrigt sysselsatta med att försvaga hvarandras anseende inom Förbundet, allt för att sjeltva vinna hegemoni inom detta. Men härunder sann det liberala partiet tiden vara inne, att åter höja hufvudet isynnerhet i Preussen och fordra retormer, hvilka man då trodde sig med lätthet kunna erhålla, isynnerhet som man ansåg den nye konung Wilhelm I vara en man med i grunden liberala tänkesätt. Detta antagande visade sig dock vara ett fullständigt misstag, Wilhelm var tvärtom feodalist och framför allt militär. Han ville ej fördraga den konstitutionela friheten inom sitt land, deri den icke ötverensstämde med hans egnå grundsatser, hvilka framför allt gingo ut på alt af Preussen göra en militär stat. Landets representation uppreste sig häremot, emedan konungens tillvägagående brot mot de konstitutionela former han sjelf besvurit. Denna inre författningskamp ledde derhän, att konungen helt och hållet kastade sig i seodalismens armar och tog en hr v. Bismarck till sin förste minister. Det är ännu höljdt i dunkel, med hvilka planer och vyer Bismarck först gjorde sitt tillträde till makten. Han hade länge umgätts på närmare håll med den franska politiken och troddes skola arbeta i Frankrikes intresse. Hans grepp i regeringstömmarne betecknades emellertid genast af de grötsta förolämpningar mot folktriheten och ett hånfullt uppträdande mot de liberala strätvandena, på samma gång man började hviska om ett närmande till Ryssland. Det anses ännu troligt, att detta närmande helt enkelt törskret sig från önskan, avt alldeles förkrossa Österrike och på dess ruiner bygga åt Preussen hegemoniens tempel i det stora tyska säderneslandet. Emellertid utbröt i början af förra året den märkvärdiga polska revolutionen. Ry land skakades i sina fogningar från högsta — od