Göteborgsposten – 11 juli 1864, sida 2

rån fienden var 300 steg, från land 9 mil. —— — Frän Utlandet. Samtidens europeiska historia börjar nu li temligen klar för litet hvar. En del med jupa diplomatiska försänkningar försedda tidingar hafva i dessa dagar framdragit en mängd pplysande aktstycken, hvilkas äkthet väl Jrär fullt garanterad, men dock ega alla krierier af sanningsenlighet, alldenstund de medlelats af organer, hvilka måste vara för myccet måna om sitt anseende, att kunna offentiggöra dem, såframt de ej vore öfvertygade im deras äkthet. Vi skola här framställa det if aktstyckena angifna diplomatiska intrigspeet i de förras kronologiska ordning. Man finner sålunda först, att försök till :n koalition mot Frankrike verkligen gjorts — och det af England. Förliden sommar, vid den tid då det blef oekant, att några transmän deltagit i det polska upproret, väckte en engelsk agent, hr K., saken först på tal i Wien. Han började sina förhandlingar först med några högre ministeriela embetsmän, i det han framhöll, att Frankrike hemligen understödde polackarne och ville senare begagna sig af dem, liksom af ungrarne och serberna, för att göra en diversion mot Österrike och frånslita det Venetien. I Berlin verkade en annan, ännu högre uppsatt agent, ej allenast inom diplomatiska kretsar, utan äfven i pressen, i det han uppväckt farhågor för Frankrikes hållning i den slesvigholsteinska frågan och dess lust till Rhengränsen. . Samme agent lät derefter genom en vid hofvet i Berlin anställd, mycket bekant personlighet, hvilken stod i intimt förhållande till ryska regeringen, skildra Frankrikes understödjande af polska upproret i de lifligaste färger, och framställde det som i hemlighet sammansvuret med Sverige, Turkiet och tscherkesserna. Hngland framhöll i Wien, Berlin och Petersburg, att en koalition mellan de trenne makterna allena kunde sätta en dam mot Frankrikes äregirighet och upprätthålla freden. Dessa framställningar förfelade icke att göra ett visst intryck på makterna, men dels voro deras intressen för mycket splittrade, att genast medgifva en närmare anslutning, och dels hade isynnerhet Ryssland Englands dubbelpolitik ännu i för friskt minne. Ryssland hade vid denna tid ej heller ännu på något sätt närmat sig Österrike och bar allvarligt agg till det för dess forna orientaliska och senare för dess polska politik. I Berlin var man icke obenägen för en allians med Österrike; men man kände Frans Josets afsigter, att återupprätta det tyska kejsardömet till förmån för kronan Habsburg, och fruktade för Österrikes gamla anspråk, att låta garantera sig sina icke-tyska besittningar, under det man visste, att det icke ville gifva efter i frågan om handelsfördraget med Frankrike. Man hade likväl i Berlin erbjudit Preussens bona officia för Rysslands försoning med Österrike och sålunda gjort ett betydande framsteg för realiserande af den engelska planen, då Österrikes och furstekongressens definitiva reformprogram kom emellan. England försökte nu direkte, att försona Ryssland och Österrike med hvarandra. Genom de engelska gesandternas ansträngningar i Petersburg och Wien kom storfurst Konstantins resa till den österrikiska hufvudstaden och hans nästan hjertliga emottagande quvid österrikiska hofvet till stånd, — en resa, hvilken på sin tid likväl icke väckte ringa suppseende, huru mycket man än sökte att Wien framställa emottagandet såsom kyligt. Då England såg Preussens beslutsamma och afvärjande hållning gentemot furstekongressen och med detsamma befarade sruktlösheten af sina hittills gjorda bemödanden, råd de det kejsar Frans Josef, att draga sig mec god mine ur spelet och försona sig med Preus sen. England tycktes likväl icke hafva be räknat en sak, nemligen att makterna skull uppmana det, att sjelft ansluta sig till koali tionen. Då denna punkt kom på tal, såg Eng land sig vara sångadt i sitt eget nät och tog ett steg tillbaka, antydande att det kan gör Europa vida större tjenst, om det håller sig andra linien, än om det direkte deltager i e koalition. Till följe af denna förklaring blet vo makterna dubbelt misstrogna och hvarder utaf dem erinrade sig desto lifligare sina ti digare förhållanden med England: i Osterrik h ress såret åter upp med anledning af den me hlän tvetydiga roll, som England spelat i de --litalienska frågan: Preussen erinrade sig de