Göteborgsposten – 11 juli 1864, sida 1

höll på att köra henne förderfvad, att hon var nära at krossas; kusken var flegmatisk och brydde sig sällan on sina passagerares klagan. Han visste, att om vagnen ska kade eller icke, så måste de följa med honom, så fram de ej hade något enskildt åkdon, och kännedomen häron gjorde honom oberoende af dem. Följden af det skynd samma körandet var att omnibusen denna afton kom ovan ligt tidigt till Södra Wennocks station, neml. tjugo mini ter före londontågets afgång och fem minuter innan tåge inåt landet skulle afgå. Mrs Smith svor hämd på kusken och omnibusen, lof vade klaga och hoppade ut med afsigt att göra det. Mer tjenstemannen på stationen — endast en sådan var till. städes, emedan det var Söndag, och han var mycket ung — skrattade på köpet åt mrs Smiths berättelse om de stötar, hon fått, och sade, att han hade ingenting att göra med omnibusen. Utom sig af vrede gick mrs Smith med sina packor in i första klassens väntningssal och satte sig der. På ena sidan om den låg peronnen och på den andra vägen, hvarpå mrs Smith nyss färdats. Fem minuter derefter kom trainen, som gick inåt landet. Blott fem eller sex passagerare stego af; engelska folket företager ej gerna långa resor på Söndagar. Bantåget for vidare med sin rökhvirfvel, och alla passagerarne på en enda när aflägsnade sig, emedan de bodde i Stora Wennock. Den ende, som qvarblef gick öfver linien, när letta tilläts och steg in i väntningssalen. Det var mr Carlton, samme läkare, som det sjuka frunimret velat begagna. Han var medelmåttigt lång och såg