Göteborgsposten – 11 juli 1864, sida 1

— ——2i2— — cikan, och var bessckt af omkring 2,000 per soner. Sångerna voro i allmänhet väl inöfvade sisynnerhet klingade de samfällda körerna stark soch fulltonigt: man hörde att här sjöngs mec hjertat på läpparne. Programmet var också allmänhet valdt. Angående den repertoire som man sedermera nndor aftonens lopp fick göra bekantskap med, skulle man deremo kunna göra en anmärkning, som torde ega er vidsträcktare tillämpning, den nemligen, att våra solksångsföreningar borde taga sig til vara att icke allt för mycket hänge sig å dessa trummarscher och galopper, dessa Walzer at Abt C:o, detta tyska mischmasch, der melodien icke är musik utan blott rytm, och harmonien representeras af detta enahanda och tarfliga la, la, la Åc, hvartill slutligen kommer den meningslösa texten med sitt Det klingar ren, det klingar ren i oändlighet, eller Kom i min famn, o, hulda brud! eller Framåt marsch — hulda brud — o, farväl! 0.8. v. Dylika saker kunna naturligtvis icke uteslutas från repertoiren; men detta hindrar icke att man ju i första rummet borde vinnlägga sig om ädel musik och om möjligt svensk musik, såvida sången skall blifva, hvad den i sig är, ett bildningselement, hvars betydelse icke nog torde kunna uppskattas. Bland rösterna urskiljde man icke så få starka, om också något oötfvade, brösttenorer. Det är anmärkningsvärdt nog, att den ene bland Europas förste tenorer är en f. d. droskkusk, och den andre en f. d. zouav. Möjligen torde detta fenomen hänvisa på, att det är bland de arbetande klasserna man hädanefter har att söka de äkta tenorerna. Efter konsertens slut samlades man till en kollation i Botaniska trädgården, som troligtvis aldrig genljudat af så många körer på en gång; ty i hvarje vrå var en sådan placerad. Understundom hände det väl, att man på ena sidan häcken sjöng mitt eget kompagni, med accompagnement af messingsinstrumenter, och på andra sidan: Isör jag sorssens vilda fall, eller något dylikt; men sådana små tillfälligheter bidrogo blott att höja den lifvade stämningen. Vid nio-tiden intogs sexa i Akad. Föreningens stora sal, hvarefter festen fortsattes i trädgården, vid kulörta lampor, ungefär till midnatt. Det behöfver troligen icke tilläggas, att förbrödringen var allmän, eller att den populära och konstlösa vältaligheten firade en af sina skönaste triumfer. Det hela var ett skådespel för både öga, öra och hjerta; ty vid anblicken af denna samling friska, glada, hyggliga utseenden kunde man omöjligen undgå att tänka på den utveckling i inre och yttre kultur, som våra arbetare blott på de senaste 10 åren uppnått. Bland alla dessa friska arbetskrafter sågo vi, under aftonens lopp, blott en enda som var rörd utöfver glädjens gränsor, och denne var en gammal osttryckare, som fällde strida tårar, då en af de eldige talarne i denna förbrödring mellan de olika samhällsklasserna, trodde sig se begynnelsen till ett kärlekens rike på jorden. Visst torde det väl hända, att kärlekens rike på jorden ännu är temligen aflägset; men det humaniserande inflytandet af dylika sammankomster skall dock aldrig några kunna med verkliga skäl bestrida; och de, som upphäfva skriket öfver det onyttiga i dessa fester, borde erinra sig, att Söndagen icke är len minst nyttiga af veckans dagar, om också bonden på den dagen icke spänner hästen för plogen utan för kyrk-kärran. Göteborg d. 9 Juli 1864.