Göteborgsposten – 5 juli 1864, sida 1

— BÖÄA ÅÄ— ceee-meo het; men på min förfrågan om förnekelsen verkligen skulle upptagas såsom innebärande en sanning, gent emot de fakta som föreligga, har jag endast erhållit ett småleende, en axelryckning till svar. Jag påminner mig härvidlag ett yttrande af Talleyrand till Ludvig Filip: Jag tror att den unge markis X. bör användas för sina gryende egenskaper. Redan vid 23 år kunde han utan att blinha förneka ett faktum, och utan att rodna kan han redan begagna en osanning när sådant är nödvändigt. En afskedsåtgärd har nyligen väckt ett visst uppseende. Kändt var, att emellan finansministern och hans expeditionschef, Forssell, rådde ett spändt förhållande. Den senare eger grundliga studier äfven i statsekonomien och en ganska fast karakter — somliga säga allt för fast, på nämnde plats, der man ansåg att han blott skulle expediera men icke räsonera. Men frågor förekomma stundom i finansdepartementet, till hvars afgörande också fordras juridiska insigter, hvilka jemväl af hr Forssell innehafvas. När nu sådana frågor skola handläggas, så är det tänkbart att expeditionschefen kan lära sin törman, som icke innehar sådana, åtskilligt, och att tillochmed den förre kan anse sig förpligtad göra föreställningar mot åtgärder t. ex. i afseende på uppsättningen af författningar, som den senare vill hafva expedierade. Då är det lätt tänkbart, att, i fall ömtåligheten är stor på ena hållet och undfallenhet saknas å det andra, konflikter kunna uppstå dem emellan. Så lärer ock ha varit forhållandet mellan finansministern och hr Forssell och följden derat blef slutligen, att denne förklarade sig skola afgå, hvilket han desto lättare kunde göra som han är assessor i Svea Hoträtt, och, återvänd dit, snart blir hofrättsråd. Till hans efterträdare såsom expeditionschef utsåg finansministern en ung vice häradshöfding Lovn, med goda studier han också, särdeles human till lynnet och sannolikt angelägen att bibehålla sin nya plats, enär han allenast var adjungerad i hoträtten och således olik företrädaren saknar en säker reträtt. Mera såsom en psykologisk än litterär märkvärdighet vill jag fästa er uppmärksamhet på ett teologiskt arbete, som f. d. teateroch postdirektören friherre Hugo Hamilton nyligen författat och utgifvit. Den ädle friherren var förr en mycket lefnadsglad man och sökte vid åtskilliga tillfällen vinna uppseende såsom riddarhustalare, ömsom liberal ömsom grå; men på äldre dagar har han vändt sin håg från verlden och på sistone slagit sig på fromleri, med stark lutning åt läseri. Dertöre är hans arbete i den riktningen af ett visst intresse. Hit ankomna norrmän berätta, att statsrådet Wergeland, chefen för armådepartementet, har att förvänta en riksrättsaktion efter nästa storthing. Anledningen till en sådan åtgärd är ganska märklig. Storthinget, som med mycken frikostighet beviljat medel till armeens behof, har derjemte uttalat äsigter i afseende på militärbefälsorg ganisationen, hvilka general Wergeland icke ansett ändamålsenliga och som han derföre icke tillämpat. Han har med fullkomlig kännedom om det ansvar som han utsatte sig för, infört en annan organisation, hvars ändamålsenlighet icke af sakkunniga bestrides, men som dock icke öfverensstämmer med Storthingets uttalade åsigter. General Wergeland är af den utan tvifvel ganska riktiga meningen att en armes säkerhet och verkan beror på ett skickligt och tillräckligt befäl, han har tänkt sig möjligheten af ett krig och han har handlat derefter. Men på ett riksrättsåtal är han fullt beredd. b. S.