Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 1

——k———— B——k — let, och slutligen artistens triumf, då han under åskådarnes bifallsrop och skrattsalvor låtsade balancera med den stora stången först på munnen och sedan fisthöll den i gördeln, allt under de oundgängliga vridningar, böjningar och stånkanden som par preference utmärka utförandet af denna konstproduktion. Och allt detta midt på ucu osantliga heden, der stockeldens fladdrande lågor, kastande ett osäkert skimmer öfver de hvitglänsande tältraderna i bakgrunden, skarpt belyste de brokiga grupperna, husarer, skarpskyttar ooh andra skapade varelser, om hvarandra i förgrunden applåderande denne improviserade jonglör, som med det djupaste allvar gjorde sin reverens för publiken — se der en tafla som åtminstone icke saknar originel och karakteristisk anstrykning! Mycken förundran väckte, att hvarken någon fotograf ej heller någon barberare, hvilka begge skulle gjort briljanta affärer på sitt aftagande, hade infunnit sig å heden. Emellertid hade dock några Göteborgs skarpskyttar fått nys om att någonstädes en barberare skulle vara till finnandes. Efter åtskilliga irrfärder visades de slutligen till den nya sjukhusbyggnad, som håller på att uppföras för lifregementets husarers och Nerikes regementes gemensamma behof. Detta var likväl ännu i så ofullständigt skick, att de på upptäcktsresa stadde måste klättra upp på stegar för att på rakaste vägen kunna nå målet. Dörren till venster i 2:dra våningens förstuga, lydde de uppgifter som meddelats dem af en beskedlig, på Viby-dialekten brytande Nerikesbeväring. Man hade slutligen lychats att krångla sig upp för den halsbrytande stigen, man knackade på städadt maner på den utpekade dörren och ett doft Stig in! ljöd derinifrån. Nåväl, nyckeln vrides om, dörren öppnas, våra vänner inträda och befinna sig i ett temligen enkelt möbleradt rum. En haltsofvande mansperson tager sig en siesta på ett mellanting af soffa och säng. Hör på, herre!, utbrister den ene skarpskytten patetiskt, i det han med en stor gest framträder vill den yrvakne slumrarens läger, statt upp och betänk att ni ligger här och sofver bort hundradetals riksdaler. — Sofver jag bort hundradetals riksdaler? — Ja visst, hvarföre har ni inte annonserat? — Annonserat, jag! — NMaturligtvis, bland 3,000 man behöfver åtminstone hälften ert biträde! — Mitt? — Så der ja, var nu så god och raka mig! — Herre, hvad tar ni mej för? — Ål ni inte barberare? — -Nej, herre, jag målare, barberaren bor i rummet nästintill! Några hjertliga skrattsalvor samt nödiga ursäkter och förklaringar följde derpå och sedan lyckades det slutligen att få reda på den veritable mannen at rakknifven, hvilken oaktadt han var tullt vaken likväl derigenom att han icke tillräckligt tillkännagifvit, hvarest han höll bus, när allt kommer omkring torde, figurligt taladt, ha sotvit bort åtskilliga riksdalrar. Vår ref. har redan uttalat sin förundran öfver, att icke någon talare uppträdde vid det tillfälle, som tycktes dertill vara fullt lämpligt, nemligen på lördagsaftonen i Stockholmarnes läger. Vi äro fullt öfvertygade att detta i hög grad skulle ha bidragit till att gifva åt mötet en mera utpreglad färg af sammanslutning och, att vi så må uttrycka oss, af någonting helt. August Blanche, Victor Rydberg, August Sohlman, många andra att förtiga, hvi gjorden J oss detta? Innan vi lemna kapitlet om skarpskyttemötet, ett i sanning outtömligt kapitel, som lärer så förargat en läsareprest at den genuina sorten att han kallat alla deltagarne i mötet för — sanna hedningar, måste vi anföra ett