Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 1

höll den under den stackars damens näsa. Judith slog fjädern ur hennes hand. — Var inte så enfaldig mrs Gould! Hvad tror ni at det kan tjena till? Skaffa lite vatten. Tillsägelsen åtlyddes, och Judith baddade den af: svimmades ansigte och händer, medan enkan såg bäfvande på. När damen bärjade återfå sansen, brast mrs Gould u i tårar. — Det är mina känslor, som öfverväldiga mig, sade hon. Jag kan icke uthärda att se den som är sjuk. — Ni hade icke behöft vara orolig, sade den sjuka Under dessa sista månaders sjuklighet, har jag brukat svim ma; detta kan hända när som helst. Jag borde sagt e det straxt. När hon var alldeles återställd, gingo Judith och mrs Gould ut; den senare tog med sig thebrickan, sedar hon först öppnat mrs Cranes koffert och tagit fram deru en liten skriflåda. — Gå inte er väg, Judith, bad enkan när de komme ut i köket. Hon kan få ett nytt sådant anfall — ni hörde mig säga, att jag inte är den, som passar att vara en sam med en sjuk. Det skulle vara en barmhertighetsger. ning att bli hos mig, och ni är ju nu er egen herre. — Jag skall då gå efter mitt arbete och säg: till Margaret, att jag blir här. Men hur kan ni kalla def ett anfall? Det låter ju som om det voro slag, tillade Judith. När flickan kom tillbaka — om hon, som var öfvei tretio år, kunde kallas flicka — hade mrs Gould tändt et