Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 1

—L——— Det så länge omtalade och med så stor längtan emotsedda skarpskyttemötet har då lyckligen lupit af stapeln! Lyckligen? Ja i sanning, ty få äro väl de bland deltagarne i mötet, som icke derifrån medföra ett angenämt minne. Hvad Göteborgs skarpskyttekår särskildt beträffar, så har den all anledning att vara särdeles tillfredsställd, ja, stolt ötver det fördelaktiga vitsord den erhållit icke allenast mundtligen vid sjelfva mötet, utan äfven tryckt i alla de större eller mindre, allvarsamma eller humoristiska referater öfver mötet som stått att läsa i hufvudstadens och landsortens organer. Orsaken dertill att kåren så väl lyckats att häfda sitt gamla anseende är icke svår att finna. Den ligger i den sammanhållning, den förtrolighet, ja, snart sagdt förbrödring, hvilken råder mellan hvarje man i truppen samt det uppriktiga förtroende och den allvarliga aktning, som dess medlemmar hysa för hvar och en af sitt befäl. Den egentliga hufvudorsaken torde dock vara att söka i öfverbefälhafvarens aldrig tröttnande nit och osparda möda att bringa kåren till möjligast högsta fulländning. Den kärlek och tillgifvenhet, den goda anda inom kåren, det intresse för sjelfva saken som han, genom sin humanitet och sitt föredöme, ingjulit hos hvarje skarpskytt som har den äran att räkna honom för sin öfverbefälhafvare, äro äfven för väl kända att här vidare behöfva omordas. Mångfaldiga äro de minnen och legio äro de anekdoter, som under veckans lopp gått från man till man, från mun till mun, om mer eller mindre putslustiga tilldragelser under dagens och nattens timmar på Sanna hed. Vissa momenter framstå dock klarare på den tafla som man i minnet upprullar af den trefliga färden. Bland dagens företeelser är det utan tvifvel i första rummet bataljonsoch brigadexercisen och den muntra afskedsmiddagen i lägret vid Rala. Hvem glömmer väl någonsin den fryntliga hedersgumman Bergvall, då hon med tårar i ögonen tackade för den henne egnade så välförtjenta skålen, eller den vålkände humoristiske talarens, med den oefterhärmliga mimiken och d:o tonfallet, skrattretande introduktion till det tal, som han måste hålla, upplystad af kamraternas kraftiga armar och uppmanad af dess lika kraftiga bravorop. Huru han först låtsande en imaginär törläg enhet, utbad sig att som en slags prise de contenance erhålla en cigarr och då han lyckligen erhållit en sådan, utbrast till en bredvid stående man af ispelet: Hör på signalör, tag och blås eld! Hvem glömmer väl den ungdomsfriske kamratens uddiga, men lekande Visa tillegnad skarpskyttekåren (hvilken det skulle varit oss ett nöje att reproducera, om vi dertill lyckats utverka förf:s tillåtelse)? Och skämtet, sången, jublet vid de fullsatta borden och de energiska hip! hurrah! efter de många skälarne! Och de älskliga, hjertliga och förekommande husarerna sedan, icke till förglömmandes. och natten med sin stora stockeld, belysande de mest fantastiska, de mest öfvergifvet lustiga fysionomier och tokroliga figurer. Hvem minnes ej huru, bästman stod der och torkade sina genomblöta kostymer och regnet söll och vinden tjöt, en sigur med de mest symmetriska former plötsligen uppträdde, i kostym och åthäfvor förvillande lik en af dessa Sveriges störste akrobater och jonglörer, hvilka vi säkerligen litet hvar i vår barndom och första ungdom beundrat. Det var förvånande att se med hvilken smidighet, att icke säga grace, han utan alla andra attributer än två tomma händer lyckades till den mest kompletta illusion återgiva den starke mannen med den tunga jernkulan, jonglören med tallrikarne och det kinesiska temp