Göteborgsposten – 30 juni 1864, sida 2

gången, skulle jag hundra gånger ha uppgifvit arbetet i förtviflan. Middagstiden kom och förflöt En obestämd gnagande känsla, hvilken jag visste härrörde från brist på föda, ehuru jag ej erfor hunger i vanlig mening, började låta sig erfaras. Jag blef svagare och svagare då eftermiddagen skred framåt och arbetade nu likt en person som till hälften är försänkt i sömn. Jag förmodar att jag efter en stund måste ha tallit i en slags dvala, föranledd af trötthet och utmattning. På detta sätt satt jag framför dörren med hufvudet hvilande i händerna. Då jag åter kom till mig sjelf, fann jag att det börjat blåsa och att aftonens första skuggor började smyga sig in i rummet. Jag stod upp, sjuk, trött och modfälld och frågade mig sjelf hur det skulle vara möjligt att upplefva ännu en natt helt allena i detta förskräckliga hus. Jag beräknade att äfven vid dagsljus och om jag egt min fulla styrka i behåll, skulle det varit flera timmars arbete att bryta mig ut; och nu fattades mig båda delarne. Det var en dyster och mulen afton med regn och en förskräcklig blåst, som tycktes skaka det murkna, gamla huset ända i dess grundvalar. Plötsligt spratt jag till vid det att en aflägsen dörr knarrade; derefter blet