Göteborgsposten – 29 juni 1864, sida 1

ADADA — blommor, löf o. s. v. Men nu är det sällan man ser detta. En väsentlig orsak till denna kallsinnighet för denna folkfest torde också vara att söka i de på senare åren allt mera lättade kommunikationerna, som göra att man på 20 minuter eller en half timme beqvämt och billigt blir förflyttad ett godt stycke från staden och midt i den vackra natur, som i så slösande mått finnes rundt om i nejden af vår hufvudstad. Så var det ej förr och derför satte man mera värde på sin löfknippa, före: ställer jag mig åtminstone. Midsommardagen har alltid varit för den stackare, som af en eller annan anledning nödgas stanna i staden, ungefär lika rolig som t. ex. juldagen. Folktomma gator, alla källare och schweizerier stängda, så att om man är ungkarl och ej har förut arrangerat för sig, man får bereda sig på en liten svältkur den dagen — eller också bege sig af till Djurgården för att få sig något till lifs. För lusttarande voro i år tillfällena att pr ångbåt komma ut på landet dubbelt så många som annars. För egen del valde jag en nyss öppnad kommunikation förbi Essingen genom Tranebergsbro och upp till Ulfsundasjöns nordligaste ända, Bällsta bro, en resa på en halftimme med de grannaste utsigter, de nättaste sommarboningar utefter den täcka sjöns stränder. På Djurgården hvimlade det af menniskor på alla håll trots den ganska kyliga väderleken och mellan 7—8 urladdade molnen ett stridt regn, som i ett nu skingrade dessa lustvandrare, liksom agnar för vinden; de flesta kastade sig handlöst på ångbåtarne, andra försökte med goda ord få krypa in i droskorna hos det älskvärda slaget medborgare som kallas åkare, och hvilka vid dylika tillfällen, trots taxor, förordningar och polisbetjening, begagna sig af tillfället för att skamlöst preja de personer som vilja anlita dem. Men när regnet öser ned är det ej tid att hålla långa tal och derför måste man gå in på deras oförskämda fordringar. Gör man min af att vilja anlita polisen så kör åkaren från en så mycket hästen orkar och då står man der vackert, tacka Gud att man undgått det piskrapp som åkaren brukar ge till afskedshelsning emedan man sökte tå reda på hans nummer. Djurgårdsnöjena voro de gamla vanliga: teaterrepresentation, cirkus, fröjd-musik-positiver, slant-singling, bränvinsutskänkning i smyg, slagsmål här och der — men så kom regnskuren och gjorde slut på roligheten, man återvände hem litet derangerad i kostymen, och med en undertryckt gäspning förklarade man för någon bekant, som möttes, att man haft utmärkt trefligt. Och så hade midsommardagen 1864 en ända. Möjligen har följande annons i våra stora tidningar undfallit er uppmärksamhet: Egendomen Christineberg med tillhörande lägenheten Fredhäll, belägne uti qvarteret Mälaren utom Kungsholmstull, utbjudes att arrendera med inventarier och kreatur från d. 1 augusti innevarande år och till 1867 års slut, eller på kortare tid. Förseglade anbud härå emottagas innan d. 15 nästk. Juli af kamreraren Öberg i Frimurarebarnhuset, som meddelar vidare underrättelser. Det är således prins August som vill på 3 år utarrendera sin förmodligen väl skötta lägenhet, hvilken ligger särdeles vac kert till. Förmodligen komma många anbud att ingå till öfvertagandet af det furstliga arrendet; mitt fel är det åtminstone icke om ni ej skyndar att skaffa er ett hvad fransmannen så storståtligt kallar chateau, men vi helt rätt och slätt lägenhet. Otficiela bladet för i går bekräftade ett här länge spridt rykte, nemligen att öfverintendenten hr Söderberg begärt afsked. Hi Söderbergs utnämning till denna post väckte på sin tid ej litet uppseende och man trodde