Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 2

väg, för att hinna till målet för er vandring, herre. — Krokväg, hvad menar ni? frågade jag. — Jag menar att Carstons bor nära nog rakt i motsatt riktning trån Longley, åtminStone under sista halttimman har ni oupphörligt aflägsnat er deriträn. — Och huru långt är jag nu från Carsrons? . — Åtminstone fyra goda eng. mil. Detta var en vacker upptäckt. Men hvad skulle jag göra? Jag bad karlen följa mig till Carstons och erbjöd att betala honom väl. — Icke för alla de pengar de säga att gamle Carston har i banken, svarade han, skulle jag vilja utsätta mig för att gå ötver heden och moraserna i natt. Snön faller ju så tätt, att ni ej skulle kunna se en aln framför er. Det skulle vara detsamma som att göra sig af med lifvet. Menniskor ha förr en gäng gått döden till mötes ute på den der heden. Under tiden blef emellertid min arm allt olidligare och ingen hjelp var möjlig der. Hvad var att göra? Skulle jag stanna i denna elängiga hydda till morgonen och underkasta mig det förfärliga lidandet tills dagsljuset medförde någon utsigt till hjelp? Det tanns ingen annan möjlighet.