Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 2

Danmark. Den fara, hvari Danmark nu nyligen sväsvat tillfölje af sin konungs bornerade uppträdande, giver de nationela bladen befogade anledningar till mer och mindre uddhvassa kommentarier, hvilka i sanning äro föga uppmun trande, om Iman drager i betänkande, att vid den kritiska punkt, hvari Danmark nu står, enighet mellan de styrande framför allt är at noden. Fuedrelandetför i tisdags säger uti en längre artikel bl. a. detta: Det synes oss nu som att den sedan d. 16 nov. f. å. tilländalupna tid med dess olika kriser och rörelser gifvit skäl att antaga, det H. Mt, konungen hittills icke riktigt förstått en konstitutionel konungs ställning. Under första krisen i julas gjorde H. Mt. ett litet försök, att sammansätta en minister af personliga vänner, hvilken ej egde det ringaste stöd hos folket och icke skulle kunnat regera en månad ut, äfven om det fått platserna upptagna. Dernäst afskedade II. Mt den minister som han ärft efter sin föregångare och hvilken då, efter novemberförfattningens antagande och stadfästelse, egde ett mycket stort förtroende af allmänheten; H. Mt. gjorde detta mindre för att dermed visa utlandet en eftergift, än derföre att :ne af dess medlemmar voro honom personligen emot, åledes af ett okonstitutionelt skäl. Dernäst föredrog II. Mt. genom besättandet af åtminstone 2 platser i den nya ministeren, neml. ut:ikesministerns och den slesvigske ministerns, män som hade allerhögstdensammes personliga förtroende framför män, hvilka egde allmänhetens förtroende; vi skola emellertid gerna medge, att kmherre Quades val till det förstnämnda embetet äfven kan förklaras af politiska skäl. Men så följde ombytet af öfverbesäl vid armcen, hvilket förblef oafgjordt i 3 veckor, såsom det allmänt antogs, derföre att II. Mt. icke ville underteckna generallöjtn. de Mezas återkallande, fastän den ansvarige krigsministern begärde det, och hvilket slutligen endast genomdrefs, derföre att konseljpresidenten i motsatt fall begärde sitt afsked, oaktadt detta var en fråga, hvari uteslutande den ansvariga 1egeringens och icke den oansvarige konungens personliga önskan borde kålla. Slutligen kan väl den 8 dagar rådande tveksamheten om att inkalla riksrådet egentligast be