Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 1

handlare, som bodde, ungefär en mil från stationen. Han var en skicklig yngling och skötte i sjelfva verket sin fars affarer. Vid marknader och dylika tillfällen reste han ofta på vår linie. Unga Carston och jag blefvo mycket goda vänner. Mer än en angenäm dag tillbragte jag i hans sällskap (ty äfven jernvägstjenstemän ha ibland lediga dagar) uppe bland kullarne i nejden, dystra och otruktbara som de äro. Jag sysselsätter mig med dessa måhända tråkiga detaljer, emedan detär Frank Carston jag har att tacka för det att jag nu är alldeles flintskallig. Det var en kall dyster vinterafton. Jag stod på platformen väntande på postbantåget norrifrån, som var något efter sin tid. Det fanns ingen passagerare från Longley, tåget skulle ej vänta i två minuter, och mitt arbete skulle vara slut, då det passerat förbi. Jag tänkte belåten att få tillbringa en angenäm afton i mitt rum vid en varm kopp the och en londoner morgontidning, då i detsamma tåget kom framilande med en gäll hvissling och ett hufvud stack ut från en af vagnsdörrarne, medan min vän Carstons välbekanta röst tillropade mig: — Edvard, min gamle vän, ropade han, vill du göra mig en stor tjenst. Du ser denna väska: den innehåller två hundra pund sterl.