Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 1

Hakefjorden, som en längre tid varit skåleplatsen för de svensk-norska örlogssartygens upp-och afträdande, ligger nu åter fullkomligt öde, och stillheten afbrytes endast af en eller annan förbi-ilande fredlig handelsfarare, fiskarbåt eller ångare. I måndags försiggick den sista sortien: de svenska fartygen försvunno i kulisserna till höger och de norska i kulisserna till venster, under det att fursten i pjesen, prins Oscar, begaf sig direkte tvärsöfver scenen upp till sufflörluckan — i Stockholm. Månne man härmed kan anse det lysande skådespelet på ett fullt tillfredsställande sätt: afslutadt, då man beräknar kostnaderna för den storartade uppsättningen, och är det väl möjligt att en libretto-försattare i våra kritiska tider skulle våga att framkomma med en så alldaglig, för att icke säga, snöplig intrig och så intetsägande handling? Nej, låtom oss snarare hoppas att i sufflörens ego finnes ännu qvar ett godt stycke manuskript och att det nittills uppförda endast varit prologen, introduktionen till en produkt af mera manligt, nordiskt värde, der likväl åtskilliga oundgängliga knalleffekter, såsom vapenbrak, kanondunder och bengaliska eldar, näppeligen kunna uteblifva och säkerligen komma att blifva af en öfverraskande effekt. Måtte stycket framför allt dock blifva svenskt original och icke någon dålig imitation från engelskan eller bearbetning från någon miserabel tysk Posse. Behöfvas mönster, torde de snarare böra sökas i våra dagar inom den danska kämpetragedien eller fransyska hjeltedikten. Vare nu dermed huru som helst, H. K. H. har återvändt från hufvudstaden och befinner sig för närvarande hos sin familj på grefve Platens vackra egendom Kulla-Gunnarstorp. Man väntade till en början att återkomsten skulle ske redan på tisdagen, snälltåget anlände, men ingen prins var med, något som en uppmärksam betraktare genast borde ha anat, då han varseblef den totala bristen på uppvaktande honoratiores vid bangården. Emellertid trodde säkerligen mången, när så der bortåt kl. m 7 tvenne dofva kanonskott ljödo, att de skulle efterföljas af ännu flera och att det hela betecknade det prinsen anländt och gått ombord på Thor-. Man upplystes dock snart om sitt misstag, ty kort efter hördes ännu tvenne, något starkare och snart dånade kanonerna på Gustaf Adolts torg och tornväktarne började från sina luftiga residenser att bidraga till det allmänna tumultet midt på blanka eftermiddagen. Det hade legat en tung, tryckande luft ötver staden hela dagen och en viss dåsighet hade tillfölje deraf troligen äfven bemäktigat sig de flesta sinnen; men nu blef det med ens lif i spelet. De trivilliga i sina hvita kostymer ilade till fots, vill häst och i vagnar på väg ut till brandstället, som först uppgafs vara Haga, sedan Klippan, men slutligen befanns vara hvarken det ena eller det andra, utan i stället långt i fjerran ute vid Nya Varfvet. Sprutorna och bergningskåren på sina snygga, ja, nästan eleganta fordon, husarpatrullen som i sporrsträck anlände från Masthugget och den mängd at nyfikna som strömmade ut på alla vägar och stigar, gaf åt staden och dess omgifningar en särdeles liflig anstrykning. Skada blott att hela denna uppståndelse nära nog endast var blindt allarm. Långt innan hälften af de skådelystna hade hunnit till Stigbergliden, var eldsvådan förbi, och ett litet trähus var allt hvad som denna gång blef lågornas rot. Emellertid var på vägen till Masthugget ännu en god stund ganska lifligt, under återtåget af samtliga kårer och sprutor. Frivilliga brandkåren tågade som vanligt med sina brandtmästare och fanor i spetsen till staden, flertalet för att i flygande hast ikläda sig en