Göteborgsposten – 17 juni 1864, sida 2

mAm: 4, Ubtlul på samma satt som de nu göra. Den förste Juni hade de skenbarslligen hunnit eftergifternas yttersta gränser, uppgifvit , I Danmarks heder och allvarsamt riskerat Englands i ett sista försök att försona folk som beherrskas af en monomani. Dessa ministrar, upphofsmännen till 1852 års fördrag, som högtidligen lofvat att Danmark icke skulle stå ensamt ifall det angrepes. som skriftligen erkänt skyldigheten att upprätthålla sin lilla allierades integritet och oberoende, de hade nu föreslagit dess sönderstyckning, föreslagit att skänka angriparen en lem, ifall han ville åtnöja sig med att skona resten och den blödande kroppen. Efter ett naturligt utbrott af fortrytelse, erinrade Danmark att det var svagt och att rättvisan för tillfället upphört att vara en princip inom politiken, och det antog derföre de neutrales förslag som sitt eget ultimatum. Dess representanter hade, för att ådagalägga sitt allvar med saken, asböjt vapenhvilans förlängning på mer än fjorton dagar, föredragande att duka under i ett nytt fälttåg än att låta fienden i fred lefva på de danska provinsornas bekostnad, utan att vara i stånd att till sjös utöfva någon vedergällning. Tyskarne icke blott afslogo de neutrales förslag utan fordrade som delningslinie, i stället för Slienlinien, en linie dragen genom Åbenrå, hvarigenom ett territorium bestående af mera än tre femtedelar af Slesvig, fullt af ren: danska byar och långt norr om den enda gräns som Danmark kunde hoppas att vid ett framtida angrepp försvara. Andamålet härmed var naturligtvis att göra sådana arrangementer, att Jutlands annexering om ett eller två år blefve en lätt och jemforelsevis mindre blodig operation. Den gamla delningskomedien spelades omigen, med England och Frankrike till lurade åskådare. Vid nämnde beslut faststå de båda tyska hofven, ehuru mycket förtretade öfver prinsens af Augustenborg vägran att lofva det han vill förslafva sina undersåter liksom de sjelfva ha gjort, och hr v. Bismarcks organ förklarar i ordalag, hvilka måste varna hans egna, att de allierade helt enkelt skola stannn qvar i de eröfrade hertigdömena och Åafvakta hvem som vill drifva ut dem-k. I stället likväl för att antaga detta svar, förklara konferensen slutad och för parlamentet föreslå en bestämd handlingsplan, går grefve Russell in på en förlängningjaf konferensen på fjorton dagar, bestämmer nästa sammankomst till en vecka senare, underlåter att underrätta parlamentet och har, så vidt en menniska kan fatta, för afsigt att då kriget åter börjar låta Danmark uppslukas medan vi stå som sysslolösa åskådare. Efter att i sjelfva verket ha föreslagit styckningen af den makt vi sagt oss försvara, efter att ha gått in på att belöna tyskarne för ett anfall utan förevändning — då England, Frankrike och Ryssland garanterat att deras fordringar skulle bli tillfredsställda — har grefve Russell icke nerv nog att genomdrifva sitt eget förslag och låter sig tillbakadrifvas från punkt till punkt tills han, såsom nyligen anmärktes, kommit derhan att han ,visserligen icke vill lemna hela Slesvig till Tyskland, men lemnar det i två halfvor?. Detta är outhärdligt. Huru. olika känslorna än i parlamentet må vara i afseende på krig för danskarne, så hoppas vi likväl att underhuset skall ha tillräcklig kraft for att, ifall konferensen slutas utan att ha uträttat något och premierministern icke vill föreslå handling, straffa en minister, hvilken betäckt sandet med sådan nesa. Kabinettets inhemska svårigheter äro ingen ursäkt för dess ledares uppförande. Grefve Russell har sjelf förklarat, att hvilka drottningens åsigter än äro, så har likväl H. M:t alltid mottagit konstitutionella råd, och det vore icke hans skyldighet att framställa dessa råd på ett sätt, som skulle nödvändiggöra deras antagande. Om han trodde att omständigheterna fordrade, det en flotta skulle alsändas till Östersjön, så borde han ha afsändt den eller ock resignerat. Icke heller kan man anse mr Gladstones opposition .som ett skäl för utt hålla sig stilla, da Englands värdighet fordrade handling. Ministeren må med honom förlora en stor del af sina anhängare; men hela nationen är alltid i majoriteten, och det är till nationen som premierministern skulle ha appelerat. Det finnes ej en klass inom landet som ej skulle skyndat att gifva honom sitt stöd, som ej uppledsen vid tyskarnes oförskämdhet och ursinnig öfver tysk inblandning i landets angelägenheter. Så stark är denna känsla, att äfven om den nu icke dårades af det salska hopp som diplomatien framhåller, skulle medelklassen liksom i Krimkrigets dagar taga betslet mellan tänderna och gifva de parlamentariska cheferna en lexa, som skulle drifva ett dussin gammalt folk från makten och komma Times att genom en plötslig svängning bli krigslystnadens härold. Olycklig som partiernas ställning är, med hofvet bundet al personliga band, kabinettet itudeladt af finansiela farhågor, torycheferna antingen tyska i tonen eller ädda för ansvarighet, och alla partier så att säga beröfvade sina naturliga chefer, finnes det ännu, hoppas vi, tillräcklig ene gi hos underhuset för att fatta och brännmärka ett så tydligt nederlag. Att döma af torieg offentliga förklaringar äro de ej mera beredda att upprätthålla nationens heder än de gamla whigs; men de ha åtminstone ej skött diplomatien så illa, att de gjort England till bödel al ett offer, i hvars intresse premierministern hotat med krig; de kunna stå afsides och låta begrafningen försiggå i en stillhet som, om den oc icke hedrar oss, likväl innebär mindre forödmjukelse. England har haft många elvärda ministerer, men en sådan som kunnat fem kilta gånger afstå från sitt ultimatum för att icke riskera hr v. Bismarcks vrede, som efter ett frivilligt afgilvet löfte om hjelp kunnat uppgifva först Holstein, så erkänna Slesvigs ockupation, så uppgifva Lauenburg, derefter Slesvig söder om Slien och nu kanhända Slesvig söder om Flensborg. och allt detta utan att sa resignera, detta är ett fenomen i våra annaler. Vi hoppas att icke tyskarne måtte fordra grefskapet Kent på grund af att de äro arfvingar efter de gamla Anglerna, ty, att döma al hvad vi nu sett, vår minister skulle nog äfven göra denna fordran till en underhandlingsbasis. Vi kunna blott finna att det gifves ett hopp. vare sig för ministeren eller för Englands heder. Nissnöjd att sluta en ärofull baua med att bli ett ällöje för Europa, kan lord Palmerston måhända i elfte timman bestämma sig för att gå sin egen väg, förklara att eftergifterna nått sin gräns, och med hvilken risk som helst, vare sig skatternas höjande eller, hvad han mest fruktar, resning bland nationaliteterna, förklara, att om Slienlinien ej antages skall England vädja från Tysklands rättvisa till Guds, hvilken i tio århundraden skänkt välsignelse åt alla Englands handlingar. Om han så gör, skall ej partiernas ställning i representationen mycket betyda, ty valmännen äro herrar öfver situationen, och vi skulle tillochmed ej kunna garantera Mr Gladstone en representantplats; om han åter icke gör det, må han då åt lord Clarendon öfverlemna det lugna men föga ärorika uppiraget att sköta regeringstyglarne; men han skall då draga sig tillbaka bland ett folk, som till sist fått sin mycket pröfvade tro på hans heder och duglighet rubbad.