Göteborgsposten – 17 juni 1864, sida 2

uppnått de högst belägna bergsfästningarne och öfver höjdryggarne drifvit befolkningarne ned i de mot Svarta Iafvets kuster sluttande dalarne, hvarigenom de i dessa trakter boende civiliserade och från den öfriga verlden utea stängda stammar blefvo i massa drifna ned mot kusten. Denna ryska politik, som visserligen varit oböjlig, var likväl icke någon afsigtligt blodig politik. Befolkningen skulle på intet sätt utrotas, den skulle endast trängas bort. Upprepade försök gjordes, att framkalla en allmän underkastelse och utvandring, och de af ryska regeringen i detta hänseende gjorda anbud ha ej alla varit utan lyckligt resultat. I trenne kolonier, hvilka sträcka sig omkring 150 engelska mil längs Kubanflodens sydliga strand från vester till öster, har man med ganska god framgång koloniserat afdelningar af Schapsugernas, Biedutskotoernas och Abadzekernas stammar. Abadzekerna ensamma äro der representerade af omkring 30,000 själar. Det är således en villfarelse att antaga, att alla bergsboerna eller blott ett större flertal af dem föredragit alternativet att utvandra till Turkiet. Ubykherna hafva emellertid utan undantag varit otillgängliga för den ryska regeringens förslag. Då kejsaren i sjol var i I Kaukasus, begaf han sig till stammens gränser och mottog från den en deputation. Stammen begärde att få förbli i besittning af sitt omräde och lofvade till gengäld att lefva med ryssarne på en fredlig och grannvänlig fot. Kejsaren afslog denna önskan på grund af Ubykhernas ingrodda lust för plundringar samt svårigheten i att förmå dem hålla ingångna öfverenskommelser, och han öfverlemnade åt dem att välja mellan krig, utvandring till Kuban eller till Turkiet. De valde kriget, och då vapenlyckan varit dem gramse, föredraga de nu att taga sin tillflykt till en mahomedansk makts högsinthet heldre än till ryska regeringen. Till detta resultat hafva turkarne i hög grad bidragit genom sina förra uppmuntringar till utvandring, Dessa ha så småningom sått ögonen öppna för svårigheterna dervid och ha, men först då det var för sent, anhållit hos ryska regeringen, att hon måtte hejda och reglera den till en del genom deras egna upphetsningar framkallade rörelse. Vare sig härmed huru som helst, den enighet och brådska, hvarmed stammarne trängde sig ned mot kusten, ha öfverraskat både ryssarne och turkarne, Så fort kejsar Alexander genom i utlandet cirkulerande berättelser kommit till kunskap om utvandrarnes lidanden, telegraferade han ögonblickligen till storfursten Michael, att han skulle skicka personer till sjelfva stället, för att undersöka sakernas tillstånd och tillse, det svårigheterna blefve afhulpna. I stället för att ditsända agenter, reste storfursten sjelf och vistades fjorton dagar vid kusten. De sista berättelserna äro från Swiati Dutsch vid Gagri, och att döma af dessa, måste skildringarne af det elände, hvari tscherkesserna på ryska området skola befinna sig, varit öfverdrifna. Storfursten sörsäkrar, att de voro i besittning af boskapshjordar, att bröd blef åt dem utdeladt, och att deras helsotillstånd ingalunda var så dåligt, som man sagt. Epidemiska sjukdomar rådde ej ibland dem. Utvandrarnes lidanden hade tvärtom törst börjat på öfverresan till Turkiet och fortfarit efter ankomsten till Trapezunt, på hvilket ställe de ökades genom den dåliga förvaltningen och oredligt användande at de hjelpmedel, sultanen sände dem. Storfursten har på begäran rått tillåtelse att använda alla ryska krigsfartyg i Svarta Hafvet och alla kofferdifartyg som kunna undvaras, till att hjelpa vid öfvertörandet af de tscherkesser, som skulle hädanetter vilja lemna landet. En viss reaktion tyckes emellertid ha inträdt. ty flera ha förklarat sig hugade att stanna qvar och nedsätta sig på det ryska området. Enligt uppgift från ryske krigsministern kan emigranternas antal ej ha öfverstigit 130,000 personer. I Turkiet råder ett verksamt militäriskt lif. Samtliga krigsfartygen och transportångarne äro i ständig verksamhet, dels för att ötverföra till Turkiet invandrande tscherkessiska emigranter och dels för trupptransporter. Det inkallade landtvärnet från Anatolien börjar efter hand inträffa; 15 bataljoner äro marschtärdiga och skola snart inskeppas till Varna och sammandragas till ett läger vid serbiska gränsen, hvarest de vid Pristina, midtemot det berömda Cosovofältet, skola förenas med 3:dje armåkäåren under befäl af Muschir, Abdi Pascha. Det arbetas mycket verksamt på befästningarne vid serbiska gränsen och Dardanellerna, likasom äfven på slotten vid Bosphoren. I Bosnien börjar man rekrytera bland der befintliga musulmanska befolkning. Af de unga vapenföra männen bland de invandrade tscherkesserna skola organiseras 25 jägarebataljoner, hvardera om 1,000 man — hvilket blir en präktig tillväxt för den turkiska armen. De skulle under europeiska officerare kunna inom kort utbildas till en verklig elitkår. Porten tänker använda denna tscherkesslegion vid ry